40 Kurt Grönfors formning.^® Transportören ansvarar strikt, liksom en försäkringsgivare, godset har skadats under transporten, med undantag för tre fall: (a) inherent vice (skadan beror av godsets inneboende egenskaper) (b) contributory negligence (skadan beror på medvållande av transportkunden) (c) acts of God and of the (Queen's enemies (skadan beror på krigsrisker och annan force majeure) Låt oss se närmare på dessa tre undantagsfall. Vad då till en början beträffar godsets inneboende beskaffenhet, kan detta undantagsfall lätt illustreras med skolexemplet naturlig avdunstning av en lättflyktig vätska. Undantaget för inherent vice innebär, att transportören är skyldig att lämna ut på bestämmelseorten inte samma kvantitet som han mottog på avsändningsorten, utan samma kvantitet minskad med den naturliga avdunstningen. Men detta är egentligen inget undantag från huvudregeln om strikt ansvar utan bara en begränsning som följer redan av transportöregenskapen: den att förflytta och vårda det anförtrodda godset inomramen för vad man kan ha inflytande över —dit hör inte att rubba på naturens ordning. Omman garanterar en viss kvantitet på bestämmelseorten och därvid inte tar hänsyn till naturlig avdunstning, är man i själva verket leverantör och inte transportör. Det andra undantaget, contributory negligence, kan lätt illustreras med skolexemplet bristfällig förpackning. En lättflyktig vätska kan exempelvis transporteras i stängda behållare, somminskar den naturliga avdunstningen till nära nog noll. Denna förpackning är också den normalt förekommande i traden, men för att minska kostnaderna har transportkunden föredragit att begagna ett billigare och föga avdunstningshindrande emballage. Härigenom uppkommer ett manko. Inte heller då är det fråga om ett undantag från eljest strikt ansvar utan i själva verket en grundläggande begränsning av ansvaret, nämligen att transportören ansvarar blott för sådan skada som orsakas inom hans verksamhetsområde. Grundregeln är nämligen inom transporträtten den, att det åligger den skadelidande att visa både att han lidit viss skada och att denna orsakats inom transportörens verksamhetsområde — i sällsynta fall kan motsatta regler tillämpas, t.ex. järnvägsrättens särstadgande om viss bråkdel av frakten som skadestånd för varje dags dröjsmål utan att skada visas resp. transportörens omvända bevisom I nordisk rättslitteratur har denna typ av ansvar särskilt undersökts av Gorton, The concept of the common carrier in Anglo-American law (Gbg 1971) s. 118 ff. och passim. Ansvarsregeln är på ett karakteristiskt sätt sammanvävd med transportpolitiska överväganden. Se härom närmare Grönfors: Tidsfaktorn vid transportavtal (Gbg 1974) s. 144—145.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=