38 Kurt Grönfors att skilja mellan vad som händer med godset å ena sidan under hanteringen vid lastning och lossning och å andra sidan medan det befinner sig ombord och är anförtrott i skepparens och redarens vård (recepr«m-ansvar). Med införandet av det strikta recepr«m-ansvaret har inte sagts, att frågan om sjötransportörens culpa inte längre skulle vara intressant för ansvaret under själva transporten. Tvärtom citerar Flintberg i sin sjölagsedition och just i detta sammanhang kofferdi reglementet 1748, som i likhet med 1667 års sjölag kom att vara i kraft fram till sjölagen 1864; där talas det om att »skepparen åt vilken något skepp och fartyg blivit anförtrott, bör med all tillbörlig försiktighet, flit, omsorg, trohet och uppriktighet sköta och vårda det honom anförtrodda skepp, folk och gods samt efterkomma och fullgöra vad honomav dess redare skäligen kan bliva anbefallt, så att icke genom försummelse, vårdslöshet och eftersättande av dess åliggande skyldighet någon skada på ett eller annat sätt tima må, vider ansvar, bot och straff, som lag i ty mål innehåller.» Det är bara så att detta inte är tillräckligt, ty ansvaret kan inträda ändå. Skärpningen avser att ytterligare sporra till den största aktsamhet — samma tanke som Lundstedt aldrig tröttnade på att inskärpa som rättspolitisk grund för det strikta skadeståndsansvaret.^^ I nordisk doktrin har Bentzon i sin gradualavhandling lanserat en förklaringsmodell, som avser att passa in på det romerskrättsliga receptumansvaret lika väl som på 1667 års svenska sjölag och motsvarande regler under 1800-talet.^'* Den innebär sammanfattningsvis följande. Bevissvårigheter gör, att sjötransportören regelmässigt är den som förfogar över bevismaterialet. Culpanormen är särskilt illa ägnad att fullgöra sin uppgift vid sjötransporter, ty den ger inte fartygets befälhavare den nödvändiga impulsen att förebygga skadan — han kan alltför lätt göra sin aktsamhet trolig. Därför skärper man aktsamhetskravet till att han måste visa, att skadan uppkommit av force majeure och inte hade kunnat förebyggas genom att han själv visat all erforderlig aktsamhet, m.a.o. sådana omständigheter som enligt livets regel inte vållas av redaren, befälhavaren och besättningen och ej heller kunnat förebyggas av dem. Naturligtvis vet vi inte säkert vad vare sig de romerska juristerna eller Olivekrans menade när de formulerade sina regler. Vi måste därför gissa. Bentzons förklaringsmodell framstår som plausibel i den meningen, att Flintberg: Anmärkningar til Sveriges Rikes Sjö-Lag (Sthm 1794) s. 181. Se t.ex. Lundstedt i TfR 1923 s. 87—89 och 124—126 samt Nordiska studentjuriststämman 1926 (Sthm 1926) s. 215 ff. liksom i hans arbete Strikt ansvar Bd II: 1 (1948) s. 418 ff. Jfr Obligationsbegreppet 1 (Upps. 1929) s. 154 not 1 (mot Björling). Bentzon: Begrebet vis major i romersk och nordisk ret med saerligt hensyn til reders for ladning (Kbhvn 1890) s. 16—42, sammanfattning s. 39, samt vidare s. 229 och 364. Svensk rätt från 1667 års sjölag behandlas på s. 287—292, 382—388 och 405—421. ansvar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=