Sjötransportörens ansvar D4, 9, 1 pr.: »Alt praetor: ’Nautae caupones stabularii quod cuiusque salvum fore receperint nisi restituent, in eos indicium dabo.’» D4, 9, 3, 1: »Ait praetor: ’nisi restituent, in eos indicium dabo.’ — sine culpa eius res periit vel damnum datum est, nisi si quid damno fatali contingit.» Mig förefaller dessa uttalanden direkt ha bildat underlag för avfattningen av den svenska sjölagens slutliga text. Parallelliteten är uppenbar mellan dennas formulering »med mindre någon skada genom storm eller annor olycka, utan skepparens eller hans folks förvållande, åkommen vore» och latinets etiamsi-szts. Uttrycken damnum fatale, vis major och force majeure kan betraktas som i stort sett synonyma, låt vara att begreppen under olika tider och av olika jurister fått ett något varierande innehåll. I den grekiska papyrusrätten talades på motsvarande sätt omtheou Ha, dvs. Guds makt.^® Att detta i själva verket är den riktiga förklaringen och inte bara en rimlig gissning kan beläggas. Som Selvig påpekat, finns i marginalen till Olivekrans’ manuskript siffror, som hänvisar till motsvarande bestämmelser i 1665 års förslag.“ Vid skeppslegobalken 15 kap. har siffran 26 antecknats i kanten. Går man tillbaka till 1665 års förslag andra balken 26 artikeln (med rubriken »Huru vida en skeppare sig för fraktgods förpliktar»), hänvisar kodbeteckningen ovanför detta lagrum just till de nyss citerade romerskrättsliga bestämmelserna med rubriken Nautae caupones stabularii ut recepta restituant. Den 26 artikeln säger, att sjötransportören skall lämna ut till mottagaren det gods han har tagit hand omför transport, »med mindre någon skada sker igenomstorm, eller annan oundviklig olycka däruti skepparen och hans folk intet är vållande». Den allmänna culparegeln, somi 1665 års förslag framstår somden centrala godsansvarsbestämmelsen (med rubriken »Skepparen måste betala den skada, som han, eller hans folk, på godset förorsakar»), har härmed tonats ned till förmån för specialregeln i 26 artikeln, somi 1665 års förslag närmast angår slutande av fraktavtalet och skyldigheten att lämna ut godset på bestämmelseorten. Dessa ombytta roller för bestämmelserna avspeglas i rubrikerna till motsvarigheterna i den slutliga sjölagen från 1667. Den 1665 centrala skadebestämmelsen är en liten del av det långa 4 kap., som rubriceras »Om gods tager skada i skepp vid in- och urlastning», medan specialbestämmelsen nu ensam fått bilda 15 kap. med den allmänt hållna rubriken »Om skeppares ansvar för anförtrott gods». Avgörande för systematiken tycks därmed ha blivit Se t.ex. Weiss: a.a. s. 296 not 65. “ Selvig i SvJT 1965 s. 285. 37 etiamsi
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=