36 Kurt Grönfors derna och upptagen i samma författningssamling.^ Dessa båda lagverk är utflöden av en romersk rättstradition.®Det är också troligt, att culpaansvaret vid denna tid var den norm somsvenska domstolar tillämpade.® I den senare delen av regeln undantas från ansvaret fall av skada på grund av godsets egen inre beskaffenhet — inherent vice för att begagna den engelska sjörättens term —utan att detta beror på befälhavarens eller besättningens vållande. Detta undantag följer redan av att situationen klart faller utanför culpasituationerna, men saken omtalas ändå särskilt, troligen i förtydligande syfte. Den formella omgången med klappandet tre gånger på faten eller tunnorna är antagligen ett sätt att bevisa, att det inte finns något fel på emballaget som kan utgöra ett skäl för att stoppa lossningen och utlämningen av godset.'^ Den slutliga regeln i 1667 års sjölag avspeglar i stället principen om strikt ansvar för godset med undantag för skador på grund av force majeure. Regeln är mycket enkelt formulerad. Godset skall utlämnas på bestämmelseorten i samma skick som det mottogs på avsändningsorten, utom för det fall att skadan uppkommit »genom storm eller annor olycka utan skepparens eller hans folks förvållande». Hur skall man nu förklara denna plötsliga omsvängning? En plausibel gissning är följande. Visserligen var den romerska rättens allmänna regel om ansvar i kontrakt grundad på culpaprincipen. Men just beträffande gods sommottagits för befordran kompletterade den prätoriska rätten denna allmänna culparegel med en särregel om receptum-znsvzr, Innebärande ett strikt ansvar med undantag för force majeure.® Vid sin omskrivning 1666 gick Olivekrans tillbaka till vad man dåförtiden uppfattade som den »rena» romerska rätten, nämligen vad edictumperpetuum® upptog omen utvidgad talan, actio de recepto. Däromläser man i Digesterna bl.a. följande. ^ Holmbäck i not 2 a.a. s. 8 och s. 9. 5 I linje härmed ligger, att Pardessus: Collection de lois maritimes antérieurs au XVIIIe siécle III (Paris 1834) s. 159, utpekar Consolato del Mare som möjlig förebild. * Exempel i denna riktning anför Jägerskiöld i sin uppsats om Culpaansvaret, Rättshistoriska studier V (Lund 1977) s. 179. ^ Föreskriften återfinns i Karl V:s sjörättsliga förordning 1551, som nyss angivits förebilderna till 1665 års förslag. vara en av ® Se allmänt om detta särskilda ansvar i den romerska rätten t.ex. Sohm, Mitteis & Wenger: Institutionen (17. Aufl. Berl. 1939) s. 451, Weiss: Institutionen des römischen Privatrechts (2. Aufl. Basel 1949) s. 295 f., och Schwind: Römisches Recht I (Wien 1950) s. 327 f. ® För en orientering rörande tillkomsten av och innebörden i detta lagverk kan hänvisas till J. E. Almquist: Den moderna romanistikens betydelse för studiet av romersk rätt (2 uppl. Lund 1937) s. 33—36 och samme förf:s uppsats i Minneskrift utg. av Juridiska fakulteten i Stockholm vid dess femtioårsjubileum (1957) s. 60—62.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=