22 Erik Anners Storm drefne på lägervall och således twungne, för Skepp och Gods bärgande skull, att söka andre extraordinarie inlopp och leder». Stadgandet krävde alltså en svår nödsituation för att det skulle vara tillåtet att söka extraordinär led. Skeppet skulle i häftig storm befinna sig i lägervall, dvs under en pålandsvind driva in mot läkust, vilken fartyget inte kunde kryssa sig fri ifrån. Förklaringen härtill är att både de ordinarie och särskilt de extraordinarie farledernas sträckning var militära hemligheter. Lotsarna måste i sina ämbetseder utfästa sig att »intet underrätta någon främmande, hwarken om det ordinarie Fahrwattnet och des grund eller beskaffenhet, mindre om de extraordinarie leder och farter.Härom ålåg det lotsinspektör, uppsyningsmän och åldermän att ha särskild uppsikt och allvarligen förmana lotsarna. Det välorganiserade lotsväsendet, som växt fram under 1600-talet och fått fasthet och stadga under det karolinska enväldets storartade administrativa reformarbete, skulle i fortsättningen fungera så väl att mer ingripande reformer inte krävdes förrän i slutet av 1700-talet.Tydligen hade lotsarnas uppgifter och ansvar avvägts på ett sådant sätt att de väl motsvarade tidens förhållanden. Motsvarande torde — till sist — kunna sägas om tryggandet av lotsarnas ekonomiska ställning och personliga säkerhet. Inbetalda lotspenningar skulle sålunda redovisas för lotsåldermännen. Det ålåg dessa att förvara medlen i en särskild kassalåda, varur månatligen utbetalning till lotsarna skulle ske »proportionaliter» och utan hänsyn till om den en eller andre haft turen att få lotsa större skepp än andra."*® Eftersom fartygsbefälet, såväl kronans officerare som civila skeppare kunde frestas att taga lotsarna med sig längre ut till havs än vad som var nödvändigt och »de åter wäl och obehindrade med sina båtar kunna komma till lands igen», gavs utförliga regler för dylika situationer.^® Officerare och skeppare hotades av hårda straff vid dylika övergrepp mot lotsarna. Tog någon skeppare lotsen med sig alldeles utomlands »mit geWalt» skulle han straffas som en tjuv eller rånsman och mista livet. I F.L. Tit. I § XI framhålles därtill att lotsarna varken under kryss eller eljest finge understå sig —vid arbitralt straff — att underrätta någon, i synnerhet främmande, om farvattnet, antingen på de ordinarie och fast mindre på de extraordinarie ledarna. De fick inte heller understå sig att styra någon genom de extraordinära lederna med mindre de därtill fått vederbörlig order och tillstånd. Sådana »extraordinära» leder, vilka ur sjömilitär synpunkt bör hemlighållas, finns som bekant än idag i de svenska skärgårdarna. En ny förordning om lotsväsendet kom först 1798. « R.L. Art. VIII. 5" F.L. Tit. II § XVII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=