Lotsens uppgifter och ansvar 21 hårt beroende på det exekverande straffuppbådets syn på brottslingen och brottet.^^ Det stränga ansvar, som åvilade lotsarna blir också mer begripligt om man uppmärksammar de korresponderande reglerna om ovillkorligt lotstvång för större fartyg vare sig de var inkommande eller utgående i lotslederna.^^ Befälhavarna på sådana fartyg förbjudes strängeligen och vid 150 daler silvermynts böter att själva genom eget »peglande och lodande» söka sig väg genom lotsfarvattnen. Men gjorde emellertid skillnad för smärre fartyg, särskilt de i inrikesfart i den stockholmska skärgården: »alla små lättliggiande Swenske, Åländske, Finske, österbottniske, Nyländske, Carelske, och Ingermanländske Skutor, Farkoster och Båtar, som måst betiena sig af innomskiärsfarten, och intet förtulla deras Laddning wid store SiöTullen här i Stockholm». Vidare undantogs: »Alla Rysslådior, oacktat att de ock förtulla sine waror wid store Siö-Tulls Contoiret» samt »alla de små lättliggiande inländske Skutor, Farkoster och Båtar uti de andre skiärgårdarne, som intet segla på utländske orter, utan gå allenast de Swenske Städerne och Provincierne emellan, härinnom-Rikes och betiena sig af innom-Skiärsfarten». Det tillädes emellertid att skepparna på sådana fartyg, om de så ville, fick begagna lots, men i så fall måste de betala lotspenningar lika som andra. Likaväl som det var förbjudet att gå i ordinarie lotsleder utan lots, såvida fartyget inte tillhörde undantagna kategorier, likaväl förbjöds alla skeppare, sålunda även de som inte behövde anlita lots, att »inkomma och fara igenom något annat inlopp eller andre leder, än de ordinarie».'*® Undantag gjordes likvisst för nödsituation, när fartyget blivit »af häftig Drottning Christinas Straff-Ordning 18/5 1653 (Schmedeman, Justitiae-Wärcket, s. 294 ff.) bestämmer avslutningsvis att när gatulopp skall multipliceras, »då skall ett gatulopp icke räknas fram och tillbakas att löpa utan på det fall vart igenom löpande för ett hållas». F.L. Tit. II § VIII. Lotstvånget förutsätter tillkomsten av nya tidens fursteabsolutism, med därav kommande statlig reglering av bl.a. sjöfarten och dess förhållanden. Utgångspunkten var under medeltiden ett frivilligt avtal mellan skeppare, köpmän och besättning å ena sidan och lotsen å den andra. Den som inte ansåg sig behöva lots var ej skyldig anlita sådan. En övergångsform till lotstvång finns i Hansaförbundets recess av år 1447 (Pardessus a.a., Bd II, s. 486) art XXV, där det talas om tvist mellan köpmän och skeppare om »Lodesmans-Ghelde» (dvs. lön till distanslots) »unde Lote-Ghelde» (arvode till regional lots). Hälften skall då betalas av befraktaren, hälften av skepparen. När en skeppare kommer till en hamn med varulast tillhörande en köpman är han skyldig hyra lots som biträde vid inseglingen i hamnen vid böter av 1 guldmark. F.L. Tit. II § XIV. 46
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=