20 Erik Anners fullgörandet av denna underhållningsskyldighet skulle lotsarna ha rätt till hjälp av de skärgårdsbönder, som bodde närmast farlederna, »särdeles wårtiden; när alle Prickarne och Remmarne merendels av isgång tillika borttagna blifwa». Förordningen förklarade att detta skulle gälla »lika såsom Allmogen på Landet elljest äro plichtige att underhålla allmänna vägar». Straffet för försummelse av denna skyldighet var för lotsarna första gången 5 daler silvermynt i böter, andra gången 10 daler. Uppkom skada genom försummelsen skulle lotsen om det gällde handelsfartyg ersätta skadan eller omhan det ej kunde, plikta efter straffordningen. Gällde det Kungl. Maj:ts skepp skulle skadan ersättas och därtill skulle han löpa tre gatulopp; »har han intet till att betala med, straffes med nio gatulopp». Liknande straff- och skadeståndsrättsliga regler gällde enligt förordningen för det fall att lots försummade att i tid möta fartyg ute till havs för att biträda dem vid angörandet av skärgårdslederna.^^ Kom skada därav skulle lotsen ersätta den, om det var fråga om ett handelsfartyg (»Couffardie-Skepp»). Saknade han medel härtill skulle han plikta med gatulopp efter straffordningen. Men om »någon Kongl. Maj:ts Farkost af sådant försummande tager någon märckelig skada och likwäl blifwer behållen ersättie skadan, somaf slikt hans wållande timade, och löpe tre gånger gatulopp; orkar han ej uppfylla skadan, plickte med nijo gånger gatulopp; men blifwer någon Kongl. Maj:ts Farkost aldeles försatt, miste lifwet; sker ock ingen skada skall Lotsen ändå, när han sålunda befinnes hafwa warit försummelig och det är Couffardie-Skepp, löpa tvenne gånger Gatulopp, men om det är Kongl. Maj:ts Skepp, plickta med trenne gatulopp» Samma straff och samma skadeståndsskyldighet drabbade lotsen om det under lotsningen hände »olycka på hwarjehanda sätt genom Lotsens förseende, antingen af oacktsamhet, okunnighet eller fylleri samt annat slikt hans wållande».Dessa stadganden ersatte alltså reglerna på ifrågavarande punkter i sjölagen, enligt vilka arbitralt straff och skadestånd skulle utgå vid skada som uppstått genom lotsens vållande. Kvar stod emellertid de urgamla reglerna i sjölagen om besättningens rätt att kräva livsstraff för lotsen om denne med avsikt satte skeppet på grund. Som synes var dessa regler om lotsens skadestånd- och straffansvar mycket stränga. Men däruti överensstämde de med den karolinska tidens straffrätt överhuvudtaget. Man bör vidare erinra sig att domstolarna brukade leuterera samt att det från Kristinas straffordning såsomprimärt straff eller förvandlingsstraff brukade gatuloppet kunde vara mer eller mindre mycket kostsammare ort än de andre deres Cammerater i den Stockholmlske Skiärgården». Jfr F.L. Tit. I § VII. F.L. Tit. I § IV. « F.L. Tit. I § V.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=