Lotsens uppgifter och ansvar 19 Bestämmelserna härom ges med särskild utförlighet i edsformulären för lots, lotsinspektör och ålderman. Ur dessa kan man utläsa vad som ansågs vara särskilt viktigt att iakttagas av lotsarna i deras tjänst. Den svåraste uppgiften hade givetvis lotsarna ute i själva havsbandet. De ålades med stränghet att hålla god utkik och ständigt vara beredda att lotsa in fartyg förbi »de yttersta grunden» in i skärgårdslederna. Lotsarna var därvid skyldiga att inte blott känna själva farlederna utan också grunden vid sidorna så att de kunde hjälpa skeppsbefälet vid loverandet, dvs vid kryss. Den nautiska tekniken och fartygskonstruktionen hade dåmera gjort så stora framsteg att det var möjligt att taga sig fram i skärgårdslederna under kryss, något som i regel skulle varit svårt om inte omöjligt under senmedeltiden. Detta ökade yttermera lotsens ansvar, ty, inskärper förordningen »hafwandes Skepparen honom, hwad Lotsningen angår, intet att befalla eller emotsäja utan på det högsta beflita sig till rätteligen commendera och regera sitt Skepp samt, så wäl uti seglande, lofwerande som ankrande, att rätta sig efter hans begiäran och den tidige warning och underwisning han honom om Leden och Grunden samt Farwattnet gifwa lärer; gjör han (dvs Skepparen) det icke, komme alt hwad der af tima kan, på hans answar». Vid sidan av själva fartygsmanövreringen hade lotsen två för tidens förhållanden betecknande särskilda uppgifter. Han skulle vaka över att fartygen inte kastade sin barlast »i hamnar, på redder och i farleder» ■*” — vilket ju kunde leda till överaskande och farliga uppgrundningar. Dåtida segelfartyg måste för stabilitetens skull ha extra barlast av sten i kölsvinet, när de inte förde last. Det var en otrevlig vana hos dåtida skeppsbefäl att i bekvämlighetens tecken lämpa barlasten över bord där det bäst passade sig ur lastningssynpunkt — en dåtida motsvarighet till vår tids oskick att rensa oljetankarna där det för fartyget är bekvämast. Att denna lotsens övervakningsuppgift vederbörligen iakttogs skulle nogsamt övervakas av lotsinspektör och lotsåldermän. De skulle i sin tur anmäla brott mot föreskrifterna i fråga till magistraterna. Vidare var lotsarna, var inom sitt distrikt, skyldiga att sätta ut och underhålla sjömärken — »prickar och remmare» — samt att övervaka även andra lotsdistrikt vid färd genom dessa för att kunna anmäla om sjömärken kommit bort eller skadats.Förordningen inskärpte att vid regler om lotsarnes utbildning och examination. Lotsen skulle sålunda undergå examen åtminstone inför åldermannen; först efter sådan examen skulle ett lotspass utställas till honom och lotsed avläggas. 8» F.L. Tit. I § V. « F.L. Tit. I § VIII. ■** F.L. Tit. I § VI. Skyldigheten gällde även fasta sjömärken i land: »humplar, wåhlkasor och skogstoppar med mera sådant» . . . Lotsarna i Stockholm var befriade från denna skyldighet »emedan de sitia på en
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=