18 Erik Anners 3. Mark Silfwermynt för hwar fot, och af de Skepp som ligga diupare än tolf fot, de ware så store, som de kunna, 3-1/2 Mark Silfwermynt, sammaledes för hwar fot till wedergällning för deras lotzande». Uti alla andra skärgårdar och lotsfarwatten skulle lotspenningar utgå efter en av amiralitetskollegiet utgiven taxa. Det inskärptes vidare att lotsarna var ansvarige för vidmakthållandet av sjömärkena (remmare) i skären och skulle dela upp denna uppgift sinsemellan. Såväl straffansvaret för lotsen enligt 1667 års sjölag som lotspenningarnas storlek var alltså bestämda efter det lotsade skeppets djupgående. Detta var onekligen i hög grad praktiskt; lotsen skulle ju först och främst föra fartyget så att det ej gick på grund och ju djupare fartyget gick ju svårare var denna uppgift. Storleken i längd över allt och i bredd spelade naturligtvis på denna tid mindre roll. Men att bestämma lotspenningarna efter djupgåendet medförde också en risk för bedrägligt samspel mellan lots och skeppare, ett problem, som man tog ställning till i följande författning, den stora förordningen angående lotsväsendet i Stockholmoch Finland av den 19 september år 1696, (F.L.) till vilken anknöts ett samma dag utgivet reglemente (R.L.) för lotsinspektören i Stockholm samt uppsynings- och åldermännen »så i den Stockholmiske som eljest i hela den öfrige Skiärgården i Swerige och Finland».®® Att ge en fullständig redogörelse för dessa i sanning imponerande författningar, där lotsväsendet och dess uppgifter organiseras och regleras in i detalj skulle alldeles spränga ramen för denna framställning.®' Jag måste här stanna vid att redogöra för några särskilt viktiga regler om lotsarnas uppgifter och ansvar. Författningarna är tekniskt konstruerade så att de först redovisar lotsarnas uppgifter och ansvar och därefter ålägger lotsinspektör och åldermän att övervaka just dessa uppgifter och däremot svarande ansvar.38 Stiernman, V, 1766, s. 593 ff resp. 609 ff. Här förbjudes »lotsmännen allvarligen au colludera med skepparne om företalet av skeppets djupliggande samt med skepparne att förtiga och undandölja någon fot och angiva skeppen eller farkosterna lättare gående än de egentligen finnes, där med att schackra penningar i sin pung, vetandes, att eho af lotsarne med slikt underslev bliver beträdd den skall straffas därföre som för tjuvnad». (F.L. Tit. I § V.) I FL:s inledning säges icke utan tillfredsställelse att »Aldenstund Lotseriet merendels öfwer alt här i Swerige och Finland nu mera så inrättat är, att wisse Lotsar, icke allenast wid inloppen åt alle Siö-städer och hamnar utan jemväl mäst igenom hela skiärgården, där någon Siö-fart är, förordnade blifwit, hwilka de trafiquerande och Sjöfarande betiena och wägleda skola. R.L. ( =Kongl. Maj:ts Reglemente och Instruction för Lots-Inspectoren i Stockholm samt Upsynings och Åldermännerne så i den Stockholmiske som eljest i hela den öfrige Skiärgården i Swerige och Finland 19/9 1696) Art 1. anvisar liksom F.L. i dess inledning 36 annan 38
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=