16 Erik Anners I Sverige uppmärksammade kungamakten tidigt ledsagarnas militära betydelse. Vasakungarna upplät sålunda särskilda lotshemman i Stockholms, Ålands, Finlands och Östergötlands skärgårdar till boställen åt styrmän för kronans krigsskepp. Från Gustaf II Adolfs tid inordnades lotsarna under Amiralitetskollegiet, där en särskild högre ämbetsman »Styrmans Capitainen» hade ansvaret för lotsverkets organisation och funktion. Under honom sorterade i de olika lotsregioner, i vilka rikets kuster var indelade, åldermän och uppsyningsmän såsom chefer för den regionala personalen. I Stockholmfanns därtill en särskild »Lots Inspector». Beteckningen ålderman erinrar omatt lotsarna ännu i början av 1600-talet efter gängse medeltida mönster hade varit organiserade i skrån. Reglerna i 1667 års sjölag om »ledsagare» utgick alltså från en organisation av betydande styrka, vilket givetvis var en förutsättning för den ansats till lotstvång, som sjölagen stadgade. Så mycket större blev ledsagarnas ansvar; det utgick inte från ett frivilligt avtal, där ledsagaren kunde reservera sig för t.ex. bristande kunskap om del av farleden.^^ Från det detaljerade och förmodligen ofta i skrift avfattade avtalet flyttades nu tyngdpunkten till uppgifterna om skeppets djupgående. Ledsagaren var som privilegierad yrkesutövare, ett yrke som ofta gick i arv från far till son, skyldig att i detalj behärska farleden. Men för att tryggt kunna föra framskeppet måste han med absolut säkerhet veta dess djupgående; uppgift härom hade skeppare eller styrman också skyldighet att tillställa honom skriftligen.^^ Som ovan anmärkts hade de urgamla reglerna om besättningens rätt att, om den så ville, kräva livsstraff, när en ledsagare uppsåtligen satte skeppet på grund, bevarats i sjölagen, trots att 1665 års förslag hade överlämnat till domstolen att avgöra frågan. Detta tyder onekligen på att något av den tidigare uppfattningen om ledsagarens ansvar på grund av frivilligt åtagande fortfarande var levande i rättsuppfattningen. Om så var förhållandet ändrades detta inom kort genom den strama organisation och den klara rättsliga struktur, som det karolinska enväldet som på så många andra områden gav lotsväsendet. Härigenom förändrades också reglerna om ledsagarens, eller, med den från 1680-talet använda terminologin, lotsmannens ansvar. Till de ansvarsområden, som av ålder varit gällande, alltså skyldigheten att ansvara för tryggheten mot grundstötning på viss avtalad sträcka, från det man lättat ankar till det man kommit till av skepparen anvisad säker plats, komockså andra uppgifter, även sådana I Ordonnance de Rotterdam av 16.3.1655 (Pardessus a.a., I s. 384) regleras ett fall där en distanslots (Stuerman) låter engagera sig för en resa till en ort, där han aldrig varit, utan att därom underrätta kaptenen. Han förlorar i så fall sin lön och blir skadeståndsskyldig för skada uppkommen genom hans vållande. Hade kaptenen frågat honom och han ljugit skulle han också undergå kroppsstraff. 1667 års sjölag, sjöskadebalken VIII.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=