Lotsens uppgifter och ansvar de i dessa osäkra tider ständigt måste vara beredda att försvara sig mot sjörövare. Även ur den synpunkter var koggen med sina höga fribord och kastell på ett helt annat sätt försvarbar mot sjörövarna, Lastdryghet, god fart vid förlig vind och utmärkt defensiv förmåga gjorde därför koggarna snabbt till den ledande kommersiella fartygstypen; de rörde sig i allt större antal i öppen sjö med stora laster inom området från Östersjön till Medelhavet. Men angörningen av otillgängliga hamnar och passager genom skärgårdsleder beredde, som sagt, stora svårigheter. Den som navigerade fartyget måste på pricken veta var han befann sig i förhållande till stengrund och sandbankar och i vilka leder han med trygghet kunde styra. Denna precision i navigeringen var så mycket nödvändigaresomkoggarna i regel måste gå in i hamn-eller skärgårdsleder för läns eller slör. Kryssa kunde de som sagt dåligt, och redan halv vind begränsade starkt manöverförmågan. Den nya sjöfartstekniken skapade därför ett behov av en ny kategori av yrkesmän: navigatörer specialiserade på hamninfarter och skärgårdsleder, som in i minsta detalj behärskade farvattnen samtidigt som de måste kunna bedöma koggarnas möjligheter att navigera i skiftande lägen. Vi vet också bl.a. från de hanseatiska och svenska stadslagarna^® att i början av 1300talet hade det uppkommit en kategori av yrkesmän, ledsagare, som i östersjöhamnarna erbjöd sina tjänster som navigatörer. Samma typ av yrkesmän möter i de västeuropeiska hamnstäderna här under beteckningen lodeman.^^ Från den tiden var ledsagarna-lotsarna oumbärliga både i krig och fred. De sammanslöt sig i hamnstäderna till särskilda skrån, som torde åtnjutit stort anseende. Sålunda fanns det under senmedeltiden i Kalmar ett skrå av ledsagare, som åtog sig distanslotsning till orter som Stockholm, Lybeck och Köpenhamn. Skrået hade så högt anseende att det till och med hade frälsemän som medlemmar.^^ 15 Genom ovan citerade regler i M.E. stadslag liksom Visby stadslag kap. 19 och Visby sjörätt I: 2 och I: 60. Ovan s. 4. NJA I, 1939, s. 630 f. Kompetenskontrollen genom skråväsendet var högst nödvändig. Lagarna klagar ofta över att okunnigt folk utgav sig som skickliga styrmän, högbåtsmän eller skeppsofficerare. Se tex Pardessus, a.a., Bd II, s. 505. Konsten att genom lödning ute till havs fastställa ett fartygs läge i förhållande till land genom att man mätte in kända grundbankar hade i hög grad utvecklats senast på 1100-talet. Heinsius, a.a., refererar ett berömt fall från 1147, då man på en av engelska och tyska fartyg sammansatt korsfararflotta lyckades fastställa sitt läge utanför Bretagnes västkust enbart genom lödning och färgen på vattnet. Detta skedde i dålig sikt och i närheten av farliga grund. Heinsius, a.a., s. 178.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=