14 Erik Anners Det troliga är också att lotsinstitutet i dess mer utvecklade form är samtida med tillkomsten under 1000-talet till 1100-talet av de stora seglande skeppen utan åror. I Västeuropa fanns vid denna tid en fartygstyp »le nef» — här kallad »rundskeppet»,som visserligen i regel hade styråra och ibland också kunde ros. Men mest framdrevs det med segel. I slutet av 1100-talet kommer en tekniskt överlägsen konkurrent — den än mer högbordade och lastdryga hanseatiska koggen, som från 1200-talet var den viktigaste fartygstypen i minst ett par århundraden i Väst- och Nordeuropa. Den var ett utpräglat segelfartyg. Rundskeppet och koggen representerade stora framsteg i förhållande till de tidigare öppna eller halvdäckade lågbordade långskeppen. Dessa var grundgående och mycket manöverdugliga och kunde därigenom lätt undvika grundstötningar i skärgårdsleder. Men de kunde inte taga större last —c:a 20—30 ton jämfört med koggarnas c:a 200 ton —och trots att de var snabba och goda sjöbåtar i måttlig vind och sjö var de inte lämpade för hårt väder ute till havs.^® Rundskeppet och koggen däremot var mera djupgående och mycket svårmanövrerade i trånga leder. De kryssade dåligt och särskilt koggens höga skrov med de upptornade för- och akterkastellen utgjorde stora vindfång. Även med helt strukna segel fick vindarna gott fäste i sådana skrov, och i hårt väder drev de hjälplöst med vinden. De hade på grund av sin klumpighet svårt att söka skydd i skärgård mot hårt väder. Inlöpandet i flodmynningar och skärgårdsleder var särskilt riskabelt och förutsatte exakt navigering vid gynnsamvind. Å andra sidan kunde rundskepp och framförallt koggar taga laster av en tidigare otänkbar storleksordning. De utgjorde både militärt och kommersiellt en värdefull innovation. I det förra hänseendet hade särskilt koggen med sina höga fribord och kastell goda möjligheter att hävda sig mot gamla tiders lågbordade skepp. Det gick inte längre att taga fartyg med äntring helt enkelt genomatt kliva över från en reling till en annan. Under hög- och senmedeltid hade ännu inte någon avgörande kategoriklyvning uppkommit mellan krigs- och handelsfartyg. Båda var av samma grundkonstruktion, vilket för handelsfartygens del motiverades av att tyge: genom styrmannens bedrägeri eller vållande (»par culpa de su») skulle gå förlorat eller allvarlig skada tillfogas de ombordvarande, bör han straffas med döden. Se närmare Pardessus, a.a., VI s. 22. Hornborg, Kampen om Östersjön, s. 57 ff och 88 ff. Vid sidan av långskeppen spelade den mer högbordade och kortare knarren en viss roll i den äldsta nordiska sjöfarten. Jag inför termen »rundskepp» i anslutning till Paul Heinsius beskrivning av fartyget ifråga i hans arbete »Das Schiff der hansischen Friihzeit, (Quellen und Darstellungen zur hansischen Geschichte, N.F. Bd XII, 1956), s. 34 ff särskilt s. 39—40. Betr. koggens historia hänvisas till Heinsius framställning i nämnda arbete s. 69 ff. 28
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=