Lotsens uppgifter och ansvar 11 ansvaret för fartygets rätta navigering och det förolyckades eller kom i fara, så skulle varken skepparen, sjömännen eller köpmännen straffas om de högg huvudet av sådana lotsar. »Men», tillägger stadgandet, »det är lämpligt att man, innan en lots dödas i en sådan situation, övertygar sig om att han inte har möjlighet att betala för skadan». Dessa regler har nära motsvarighet i rättsboken Le Consulat de la Mer (Consolato del Mare). Den har sannolikt tillkommit senast i slutet av 1300-talet och är skriven på katalanska.^^ I denna rättsbok, som är den utförligaste källan för den högmedeltida sjörätten i Medelhavet och Atlanten skymtar begynnelsen till lotstvånget. Om kaptenen eller annan i besättningen inte känner till de områden, där man skall segla, bör lots (logar-pilot) förhyras. Avtal med denne bör upprättas skriftligen. Om det skulle visa sig att lotsen inte känner till de farvatten, som han sagt sig behärska, så att han inte kan hålla något av vad han lovat »deu perdre lo cap encontinent, sens tot remecy, é sens tota mercé» (bör på ögonblicket förlora huvudet, utan all förlåtelse eller nåd). Skepparen kan, om han vill, låta hugga huvudet av lotsen utan att det är nödvändigt att först vända sig till domstol, om han inte vill det, emedan lotsen har bedragit honom och satt honom, besättningen och last i fara att gå under. Men, tillägger rättsboken försiktigtvis, kaptenen får inte ensam bestämma över lotsens huvud. Omröstning härom skall anställas med alla ombord och majoriteten får bestämma. De ombordvarande får alltså fungera som kollegial domstol vid ett bargärningsförfarande, något som stämmer väl med rättsbokens regler i övrigt, som ger besättning och köpmän ett starkt medinflytande ombord, till och med i nautiska frågor.^® Detta medinflytande möter också i Visby sjörätt, liksom i många senare sjörättskällor, i formav obligatoriskt skeppsråd med majoritetsbeslut omavsegling vid vind, somskepparen bedömer vara läglig.^^ Om orsaken till begränsningen av kaptenens befogenhet i detta fall säger rättsboken betecknande att en lots inte bör riskera att förlora huvudet Se P.irdessus, a.a., Bd II, s. 250 ff., där också en fransk översättning ges, samt angående källans proveniens hans inledning till Bd II, särskilt s. 35. Jfr Eirik Hornborg, Segelsjöfarten, s. 188. Hornborg antager att stadgandet i Roles d’Oleron om att en lots, som vållade skeppsbrott kunde saklöst dödas »aldrig kan ha varit lag i strängare bemärkelse, utan helt enkelt ett med blodshämnden besläktat desperat medel att bekämpa, inte oskicklighet och försummelse, men illvilliga och brottsliga avsikter». Till detta må anmärkas att rättsböckerna Roles d’Oleron och Consolato del Mare liksom andra medeltida rättskällor av samma typ tillämpades i praktiken som lagböcker och att förekomsten av de hårda ansvarsreglerna för lotsar i båda rättsböckerna visar att det till lotsningsavtalet anknutna straffavtalet var fast rotat i rättstillämpningen. Schlyter, a.a., VIII, s. 195. Se även Pardessus, a.a., I, s. 405 f, där regler om majoritetsbeslut angående anlitande av lots refereras ur Coutumes d’Amsterdam . . . 1533—37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=