Erik Anners 10 till en ovärderlig, för att inte säga oumbärlig medhjälpare ombordd^ Så fanns det också — liksom i Atlantens och Nordsjöns hamnstäder — i Östersjöns hamnar redan under medeltiden personer, som specialiserat sig på uppgiften somledsagare i de nordiska farvattnen, framförallt de svenska och finska skärgårdarna, och som ställde sig till förfogande genom fria avtal med skeppare, köpmän och skeppsfolkd^ Det var viktigt både för ledsagaren och besättningen att hans uppgifter och ansvar noga preciserades i dessa avtal — och ur avtalspraxis växte det framvissa grundregler omansvarets omfattning. Beträffande dess utsträckning i rummet gällde redan i ovan omnämnda äldsta version av Roles d’Oleron särskilda regler, som i huvudsak upptogs i Visby sjörätt och alltså kan förmodas ha gällt i östersjöområdet överhuvudtaget. Enligt dessa var lotsen (ledsagaren) skyldig att föra fartyget i hamn, omhan åtagit sig det. Men om det fanns ett särskilt avspärrat ställe (bassin), för att lastning och lossning skulle kunna ske tryggt, då övergick ansvaret för fartyget på skepparen och besättningen när lotsen fört fartyget fram till detta. Motivet härtill torde varaatt lotsen inte hade annan uppgift än att föra fartyget in i hamn. Väl inne i den tillkomdet skeppare och besättning att vidtaga nödiga åtgärder för dess och lastens säkerhet. Långt viktigare än dessa regler, som snart sagt gav sig själva, var givetvis de som gällde lotsens (ledsagarens) ansvar för fartygets navigering i öppen sjö. Här fanns det flera möjligheter att taga hänsyn till. Lotsen kunde sätta fartyget på grund genom okunnighet eller vårdslöshet eller med avsikt. Enligt de äldsta kända reglerna härom, i Roles d’Oleron art. 25 berodde ansvaret på avtalets innehåll.^® Lotsen var i alla händelser skyldig att ersätta uppkommen skada om fartyget förolyckades på grund av hans okunnighet eller försummelse. Men om lotsen lovat vid sitt huvud att bära “ I en senmedeltida bearbetning av Roles d’Oleron hotas lotsar som i förrädiskt samspel med kustbefolkningen sätter fartyg på grund av mycket hårda avskräckningsstraff, Pardessus, I s. 348 f. Se NJA I, 1937, s. 630 ff. Lotstvång möter i 1500-talets holländska sjörätt, Pardessus, IV, s. 83. Pardessus, a.a., s. 340. *■* Visby Sjörätt, Schlyter, a.a., VIII, s. 228 f. Visby sjörätt var liksom Roles d’Oleron en kompilation av sedvanerättsregler, som inte hade något särskilt judiciellt samband med Visby. Stadens egna sjörättsregler finns i Visby stadslag. Pardessus, a.a., s. 340 not (2). Se även den version av Roles d’Oleron, som under namn av »Droit Maritime de la Flandre» publicerats av Pardessus, a.a., IV, s. 28 f. Roles d’Oleron, Art. 25 (Pardessus, a.a., s. 340) Art 25 tillhör inte 1200-talsskiktet i Roles d’Oleron, Krieger a.a., s. 12 ff men föreligger i varje fall i 1400-talsmanuskript. Reglerna om bargärningsförfarandet mot lotsen är emellertid säkerligen utvecklade i samband med tillkomsten av professionella lotsar, dvs. senast under 1200-talet. De är ju av typiskt primitiv karaktär.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=