Lotsens uppgifter och ansvar 9 kom sålunda att även i svenskan såsmåningom beteckna yrket —måhända beroende på kontamination av termerna lodeman—loteman—lotsman.® Men den ursprungliga svenska termen var alltså »ledsagare», mannen som sade leden. Under medeltiden och fram till senare delen av 1500-talet gick färdvägarna i Östersjön företrädesvis genom de svenska och finska skärgårdarna.*’ Sålunda gick länge den viktigaste transportleden från Lybeck liksom från sjöstäderna i Danmark och Pommern till de baltiska länderna inte direkt över södra Östersjön. Hårda vindar och överraskande stormar gjorde dessa vatten alltför riskabla jämfört med de vid oväder mer skyddade skärgårdslederna upp genom Kalmarsund och de östgötska och sörmländska skären och ut genom Furusundsleden över Ledsund på Åland samt Hangö och Porkkala ner till Reval och Narva. En bidragande orsak till att Sverige fick sina baltiska provinser var just att landet efter Gustav Vasas och Erik XIV:s flottbyggen behärskade denna viktiga transportled, oumbärlig för handeln och lätt att avspärra i krig. Men de svenska och finska skärgårdarna hade också sina faror —även om tidvatten saknades och sandbankar bara förekom undantagsvis. I hårt väder och i trånga leder hann man inte loda mellan grunden. Skärgårdarna var så till den grad uppfyllda av farliga stengrund, att även små avvikelser från de inmätta djuplederna lätt kunde medföra en katastrof —man måste kunna farleden. En av sjöfartens mångahanda risker på denna tid var därtill att de yrkesmän ombord på fartygen, som skulle visa lederna, kunde vara i maskopi med sjörövare och med avsikt satte fartygen på grund. Redan de nautiska förhållandena gjorde alltså den pålitlige ledsagaren * I Visby Sjörätt — Juris Maritimi Visbyensis, Versio Hollandica, Amsterdam 1588, (Se C. J. Schlyter: Corpus luris Sveogotorum, VIII, 1853, s. LXV.) heter lots »Piloot». Däremot heter lots i en lågtysk version från 1500-talet »leitsagen». I Phillippe II:s ordonnance av år 1563 benämnes lotsen »pilote», Pardessus a.a., IV, s. 90 Källan skiljer mellan denna befattning och »stierman». Jfr Pardessus a.a. IV, s. 170: »piloten». I modern sjöfart skiljer man mellan tre slag av lotsar, nämligen hamnlots, regional lots och distanslots. En hamnlots ansvarar endast för själva hamnen i t.ex. Göteborg, en regional lots för infarts- och utfartslederna i Göteborgs skärgård och en distanslots ansvarar för ett åtagande t.ex. att lotsa ett fartyg från Göteborg till Stockholm. Under här behandlade period hade man endast regionala lotsar och distanslotsar, vilkas uppgifter ofta sammanföll. Lotsens eller ledsagarens uppgift var slutförd när fartyget kommit i hamn. W. S. Lindsay: History of Merchant Shipping, I, 1965, s. 388, ger alltså en missvisande översättning, när det talas om »a pilot, or ’lockman’ (i manuskripten ’lodman’), for such was the term applied to harbour pilots». Det framgår redan av de geografiska angivelserna i Roles d’Olerons att dess regler också syftar på vad vi skulle kalla distanslotsar. Särskilda regler för dylika lotsar, kallade »stierman» finns i 1500-talets holländska rätt, se Pardessus, a.a., IV, s. 72. Se även nedan s. 21 n. 45. ® Eirik Hornborg: Kampen om Östersjön, 1945, s. 67 ff. Eirik Hornborg: Segelsjöfartens historia, 1923, s. 168.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=