8 Erik Anners Här är det nödvändigt att reda ut en terminologisk fråga, som eljest kan föranleda missförstånd. Stadslagen och sjölagen talar ju båda om ledsagare, medan 1665 års förslag använder såväl termen ledsagare som termen lotsman. Som vi skall få se tränger den senare termen ut den förra i slutet av 1600-talet, då beteckningen »lots» blir den i juridiskt språk allmänt använda. Man frågar sig då först: Hade denna skillnad i terminologi någon rättslig betydelse. Härpå kan man kort och gott svara: som tydligt framgår av lagtexterna liksom av registret till Schmedemans: Justitieverket var det ingen skillnad alls i sak mellan de båda termerna i 1600-talets svenska rätt; de kunde användas och användes faktiskt också såsom av samma innebörd. Ännu i en författning år 1671 används de på detta sätt. Men därefter försvinner alltmer »ledsagare» ur lagtexterna. Termernas funktionella bakgrund är emellertid högst intressant och av stor betydelse för här behandlade ämne, eftersom den ger en belysande bild av de nautiska förhållanden, som föranlett uppkomsten av de specialiserade yrkesmännen: ledsagaren respektive lotsen. Den äldsta i texterna omtalade av dessa yrkesmän är lotsen »le lodeman». Termen anses ursprungligen gå tillbaka på fornengelskans ladmann (lad= väg), som i medeltidsengelskan blivit »lodeman». Beteckningen »lodeman» möter tidigast i den äldsta kända versionen av den sjörättskälla, som brukar betecknas som »Rooles ou Jugemens D’Oleron». Källan är en kompilation av sjörättssedvanerätt, som i varje fall är äldre än 1286." Namnet Oléron är inte ett uttryck för att reglerna uppkommit just på denna ö på Frankrikes västkust, strax norr om Garonnes mynning, utan anger — liksom på sin rid Rhodos —ett centrum i det geografiska område, där reglerna växt fram. Detta sträckte sig från västra Medelhavet till Nordsjön, men hade sin viktigaste del i sjöfartslederna mellan Bordeaux, Saint-Malo, London, Briigge och Amsterdam. I dessa sjöfartsleder var lotsens uppgift att från seglatsen ute på öppna havet föra in fartyget till hamnar, som i regel låg i flodmynningar eller havsvikar, där tidvattnets höjd, tidvattensströmmar och sandbankar gjorde manövreringen farofylld. Det viktigaste redskapet för lotsen var just lodet. Genom inflytande från Roles d’Oleron fick han såsmåningom på svenska beteckningen lotsman, slutligen förenklat till lots. I engelskan och franskan gick termen över den holländska »bij loot» — vid lodet — till respektive »pilot» och »pilote». Redskapet, handlodet. ® Pardessus, a.a. I, s. 340 f. och Karl-Friedrich Krieger, Ursprung und Wurzcln der Roles D’Oleron. Quellen und Darstellungen zur Hansischen Geschichte, N.F. Bd XV, 1970, s. 32 f. och 37 ff. ’ Se närmare Pardessus, a.a. I, s. 283 ff särskilt s. 301 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=