Jan Sandström 176 tion av den kapitaljagande redaren. 1973 års skattelag Innebar en allvarlig knäck för denna typ av verksamhet. Man möter också situationen där en stor avlastare, t.ex. skogs- eller gruvbolag, ingår i partrederi tillsammans med ett rederi för att gemensamt bygga och driva ett eller flera specialfartyg, vilka huvudsakligen skall transportera avlastarens gods. Den klassiska gruppen av fiskare, sjömän eller köpmän 1 en kustort som går samman och bildar partrederi för inköp och beställning av fartyg avsett för trafik i Östersjön eller Nordsjön hör också till dagens partrederibild. Partredargruppen består nästan alltid av befälhavaren och eventuellt några besättningsmedlemmar. De höga kostnaderna för sjöfolkshyror och den ökade önskan att minimera utgifterna för sjöfart har drivit fram den organisationen att ett antal befälspersoner går samman och bildar partrederi för ett fartyg, som sedan bemannas av gruppen. I gruppen återfinns många gånger en skeppsmäklare eller en redare som utses att som huvudredare leda verksamheten i land. För att öka motivationen och driva på intresset av att minska dagsutgifterna händer det också att en redare erbjuder ett antal av de befäl som tjänstgör på hans fartyg att ingå i partrederi med mindre andelar för ett nybygge eller nyförvärv. I sådana fall förekommer att redaren arrangerar lånesituationen för de seglande partredarna. 4. Slutsats Den nu lämnade överblicken över partrederiets ställning som företagsform i dagens rederinäring visar, anser jag, med önskvärd tydlighet, att företagsformen inte kan betecknas vare sig som föråldrad, överflödig eller så systematiskt otillfredsställande till konstruktionen att den bör utrangeras.'**’ Tvärtomkan man registrera en spänning i detta uråldriga rättsinstitut, som uppenbarligen förlänar det en beredskap att möta ständigt nya behov i ett föränderligt samhälle. Jfr Rinman, Partrederi, Svensk Sjöfarts Tidning 38 1981 s. 9 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=