Lotsens uppgifter och ansvar 7 1665 års förslag fortsätter att ge regler för hur långt lotsansvaret sträcker sig vid ett fartygs ut- och inlöpande liksom om att lotsen måste fråga och skepparen sannfärdigt upplysa om skeppets djupgående. Men då dessa regler i förslaget i sak inte skiljer sig från den slutgiltiga lagtexten kan de här lämnas åsido. 1665 års här citerade förslag var mer oformligt och språkligt vidlyftigt än den slutliga versionen i sjölagen. Den avgörande stilistiska förbättringen kom genom Olivekrans, som just fått i uppdrag att genomföra denna. Om Olivekrans bearbetning inte medfört några avgörande förändringar i sak på här aktuella punkter, har den dock icke varit utan betydelse ur materiell synpunkt. I ett hänseende innehåller nämligen såväl Olivekrans förslag som den slutliga lagtexten ett så viktigt förtydligande att det ligger nära en materiell förändring. 1665 års förslag har inte några regler om olyckshändelse på grund av hårt väder. Men det har lagtexten, som säger: »Händer det av storm eller oväder, vare saklös.» Lagen har här återvänt till texten i Magnus Erikssons stadslag, Skeppsmålabalken XIV, vari det hette om ledsagare: »kommer över dem sjögång och våldsamt oväder, vare han saklös för all skada».^ Även på en annan punkt utgör stadgandet i MEStl en tydlig förebild till själva lagtexten. Denna text —men icke 1665 års förslag —har samma regel om dödsstraff, som finns i stadslagen. I dess Skeppsmålabalk är det målsägandena, dvs. skepparen och skeppsmännen, som äger bestämma om livsstraff: »hava de rätt taga hans liv . . .» Så är också fallet enligt sjölagen, — där det ju sades: »då råde målsäganden om liv hans». 1665 års förslag gav däremot domstolen rätten att bestämma om livsstraffet: »då skall han må straffas till livet». Det är nu skäl att återvända till stadslagens stadgande, som ger själva utgångspunkten för utvecklingen av lotsens uppgifter och ansvar i svensk rätt. Där uttalas nämligen: Skeppsmålabalken XIV. »Om någon lejer ledsagare, och det avtal som göres dem emellan. Nu lejer någon ledsagare, som skall visa dem leden. Han säger sig vilja låta dem segla utan varje skada över sjön dit de förelägga. Seglar han sedan på grund och de få skada därav, hava de rätt att taga hans liv, dock inför en domstol, om sex vittnen finnes, att han gjorde ett sådant avtal med skepparen och skeppsmännen. Kommer över dem sjögång och våldsamt oväder, vare han saklös för all skada.» ® Magnus Erikssons Stadslag i nusvensk tolkning av Äke Holmbäck och Elias Wessén, Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning grundat av Gustav och Carin Olin, Rättshistoriskt bibliotek, Band 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=