Partrederiet i 1667 års sjölag och idag sin andelP- Ovanpå denna andelsgemenskap finns lagrat ett samtidigt mellan redarna ingånget avtal {societas). Det är genom detta avtal som delägarna förbinder sig att medverka för ett bestämt ändamål, att bidraga till driften och att dela vinst och förlust mellan sigd^ Det som idag av våra rättsordningar uppfattas som en besvärande och inkonsekvent dubbelspårighet med å ena sidan communio, å andra sidan societas, bjöd emellertid enligt romersk rätt knappast någon motsägelse, eftersomsocietas utgjorde ett renodlat obligationsrättsligt avtal som endast verkade på det inre planet, och som ingalunda knöt några fastare rättsliga konsekvenser i förhållande till utomståended'* I ett avseende uppvisade emellertid den romerska rättens partrederi en i förhållande till vår uppfattning avvikande bild. Den angår majoritetsprincipen för beslut i rederiangelägenheter, en princip som ännu inte erkändes i den klassiska romerska rätten.*^ Varje medredare kunde sålunda obstruera beslut och vid tvist fanns ingen annan lösning än upplösande av andelsgemenskapen.*® Däremot hade medredaren fördelen av den ansvarsbegränsning som ligger i ansvaret pro rata parte. Så svarade medredare för förlust eller skada på befordrad last i förhållande till sina andelar. Digesterna 4.9.7.5. har att säga härom: »Si plures navemexcerceant, unusquisque pro parte, qua navem exercet, convenitur». På samma sätt svarade delägarna för rederiskulderna.*' En annan ansvarsbild uppträdde emellertid om redarna uppnämnt en bland sig eller någon utomstående till befälhavare {magister).På grund av institutet actio exercitoria förpliktade magistern genom sina rättshandlingar varje medredare, oberoende av storleken av hans andel, för hela skulden. Genom institutet actio pro socio kunde dock den för hela skulden innestående och betalande redaren utöva regress gentemot sina medredare.**^ Det är inte lätt att säga vilken betydelse partrederiet har haft i det romerska riket. Visserligen finns det hållpunkter för att företagsformen haft en vidsträckt utbredning, men redan den omständliga proceduren för beslutsfattande med enighet bland delägarna ger anledning till antagande att företagsformen skulle ha varit mindre attraktiv. En annan omständighet som gör att man kan ifrågasätta partrederiets utbredning som företags169 '2 D.14.1.3. D.17.2.52.4. Jfr Ruhwedel a.a. s. 30. Se t.ex. Wagner, Handbuch des Seerechts (Leipzig 1884) s. 196. ‘8 D.10.3.2.pr. '■ D.14.1.4.pr.: »Si tamen plures per se navem exerceant, pro portionibus exercitonis conveniuntur . . .». '8 En magister hade två uppgifter, nämligen den som nautisk ledare och den som kommersiell förrättningsman. Jfr D.14.1.1.1., D.14.1.1.3. och D.14.1.1.7. D.14.1.3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=