Partrederiet i 1667 års sjölag och idag inrikes och utrikes handelsresor också i tiden före 900-taIet7’ Vad vi med säkerhet vet är att partrederiet som bolagsform inom rederinäringen har betydligt äldre anor än här redovisats och den klassiska romerska rättens sjörättskällors flitiga omnämnande och behandling av partrederiet talar för att denna form för företagande har haft en stor utbredning i det romerska riket/* I samma härovan refererade skrifter, som särskilt uppehåller sig vid partrederiet som företagsformoch som med rätta tar framdess gamla anor, konstateras också påfallande ofta att företagsformen numera är föråldrad och på väg att helt försvinna. Ett av de mustigare omdömena i den riktningen hämtar jag från tysk doktrin, där det i ett uttalande heter: »Die Partenrederei ist en iiberholtes, iiberflussiges und rechtlich verfehlt konstruierts iiberbleibsel einer patriarchalisches Betriebsgemeinschaft».' En betydligt mer dämpad pessimism beträffande partrederiets framtid framkommer hos svenska författare, som sysselsatt sig med problemen, samt i olika sjöfartsnäringen angående officiella utredningar, antingen de nu angår undersökning av förutsättningar för stödåtgärder för sjöfartsnäringen eller formerna för näringens beskattning. Man kan onekligen konstatera att partrederiet, från att i äldre tider ha varit den enda eller i vart fall den 1 särklass vanligaste företagsformen inom sjöfartsnäringen, så småningom kommit att förlora i betydelse till förmån för andra associationsformer, som på ett — som man uppfattat det — bättre sätt tillgodosåg rederinäringens behov. Statistiskt sett har sålunda partrederiet, såväl i fråga om antalet skepp som tonnagestorlek, alltsedan mitten av 1800-talet visat en markant nedgång.^ Detta har naturligtvis inte enbart sin förklaring i tillkomsten av nya och alternativa företagsformer, utan hänger samman med en ökning och förändring av den svenska handelsflottan som medförde helt ändrade förutsättningar för rederiverksamheten sett ur företagsekonomisk synvinkel. Man får emellertid inte härav förledas att tro, att partrederiet skulle ha spelat ut sin roll 1 dagens sjöfartsnäring. Tvärtom är det så, att man måste acceptera sådana förflyttningar mellan olika företagsformer såsom ett normalt samhälleligt mönster, 1 takt med att de ekonomiska och sociala förhållandena i samhället förändras. Idag kan man sålunda konstatera, att partrederiet upplever något av en renässans och att antalet rederier och 165 5 Hasslöf, Lagbildning och företagsorganisation genom tusen år (Sthlm 1980) s. 27 ff. “ Se t.ex. Ruhvedel a.a. s. 20 och 29 ff. Sebba, 1st das deutsche Scerecht veraltet?, Zeitschrift fiir Eisenbahn- und Verkehrsrecht, Bd 41 (1924/25) s. 292. Gruvberger, Sveriges utrikessjöfart 1865—1885. Företagsformer och ägandestruktur, Forum navale. Skrifter utgivna av sjöhistoriska samfundet Nr 22 (Uppsala 1965) s. 7 ff. och Gerentz, Partrederiet i svensk sjöfartshistoria s. 63 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=