6 Erik Anners eller oaktsamhet finnes stor till. Men», inskärper lagen slutligen, »är det tillkommet av ondska, vilja och otrohet, då råde målsäganden om liv hans. Händer det av stormeller oväder, vare saklös.» Stadgandet sådant det föreligger i lagen har en intressant texthistoria. 1667 års sjölag tillkom efter bearbetningar av en grundtext, tillkommen år 1665.^ Detta förslag blev föremål för en i huvudsak systematisk och juridisk-teknisk bearbetning av den framstående juristen Johan Paulinus Olivekrans.^ Dennes version blev i vad gäller sjöskadebalken, sedan endast ändrad genom några förtydliganden. Där Olivekrans talar om »ondska och otrohet», säger lagtexten sålunda »ondska, vilja och otrohet». Men större betydelse i sak har dessa ändringar inte. Så mycket intressantare var Olivekrans utgångspunkt: formuleringarna i 1665 års förslag. Eftersom detta förslag hittills förblivit otryckt återges dess regler omlotsens ansvar här: »Om sigh så hände att ett skepp (det gudh förbiude) igenom lotsmännens försummandhe, oacktsamheet, orätte gissningh eller elliest hans wållande, kommer att stöta på grundh, fastna och lijda skeppsbrott, eller elliest råka i någon annan skada, tå skall man ledhsagaren granneligen förhöra hwad han till sin unskyllan förebringar. Och som han befinnes mehr eller mindre wara därtill skylldigh, antingen till en tijdh eller heelt och hållit sättia ifrån sitt Embete; Jämwäll och hårdare straffas till kroppen; Men om hans oförståndh och försummilse häruthinnan pröfwas hafwa warit sådan, att någon ondsko och otroheet speelt där under, tå skall han må straffas till lijfwet.» * Se särskilt Selvig, a.a., s. 285. * Se Palmgren, a.a., s. 26 med där intagna uppgifter angående Olivekrans. J. M. Pardessus har i sin för sjörättens historia grundläggande källedition: Collection de Lois Maritimes, 1827—1845, B I—VI, i Bd III tryckt av 1667 års sjölag. I en not 3, s. 131, hävdar han att inledningen till sjöskadebalken VII påverkats av Hansaförbundets recess 1614, III: 18 (Pardessus, II, s. 536) med dess regler om skepparens skyldighet att anlita lots om han och styrmannen inte är förtrogna med farvattnet. Eljest får han böta en mark i guld. Likaså anser Pardessus att reglerna i sjöskadebalken om lotsens skyldighet att föra fartyget till trygg ankarplats haft en förebild i Visby sjörätt I: 39, som har liknande regler. Men förebilderna har angivits redan i 1665 års förslag och är andra än de av Pardessus anförda. Se nedan s. 2 not 4. ■* 1665 års förslag finns dels i Riksarkivet, dels i Engeströmska samlingen, B IX 1.72, Kungl. Bibi. (Se ang. denna utg. Palmgren, a.a., s. 27.) Stadgandena om lotsmännen är intagna i förslagets trettonde (och sista) balk, som har rubriken: »Om lotzmäns plickt och skyldigheet.» Den i texten ovan citerade artikeln har rubriken: »Straff på ledsagare eller lotzmän, igenom hwars wållande ett skepp kommer på skada». Under rubriken finns hänvisningar till källor för artikeln: »SVHP. af d. 2 Jan: 1634 a 9. och NAKP. 685 a 20.» Enligt Holmbäck, a.a., hänför sig dessa hänvisningar till Ordonnantie . . . beroende stuck vande pilotage dat 1/1 1634 i Hollands Placaet Boeck II, Amsterdam 1645, s. 251, resp. Amsterdams Handvesten, 1662. Jag citerar efter texten i riksarkivet. Skillnader mellan de båda texterna finns dels i stavningen, dels i enstaka ord. I sak är de betydelselösa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=