Lotsens uppgifter och ansvar enligt stormaktstidens svenska sjörätt Av Professor Erik Anners, Stockholm Det centrala stadgandet om lotsens uppgifter och ansvar under denna period är givetvis att finna i 1667 års sjölag. Dess sjöskadebalk, kapitel VII, handlar om »ledsagare, thera Plickt och Straf» ^ och säger inledningsvis att på alla farvatten där ledsagare behövs och plägar brukas är varje skeppare skyldig att använda sådan, eller skall böter på 150 daler utgå. Har en ledsagare antagits skall han förfråga sig hos fartygets skeppare eller styrman hur djupt det går. Lämnar dessa falsk uppgift härom skall de ersätta all skada och böta till ledsagaren 9 daler för varje fot, som skeppet gick djupare än vad som uppgivits. Skepparen skall också förete ledsagarens »Qvittobref» med uppgift om hur många fots djupgående han angivit och efter vilka ledsagaren fått betalt. Stadgandet fastställer sedan omfattningen av lotsens ansvar under själva seglingen: han skall sörja för skepp och gods från det han kommit ombord och till dess han fört skeppet i säkerhet. Detta ansvar preciseras så att skeppet vid utlöpande må oskadat gå till sjöss utan fara av grund och vid inlöpande komma till ankar på sådant tryggt ställe som skepparen föreskriver. Om nu någon slags olycka tillkommer, vari ledsagaren synes vara vållande, då, fortsätter lagen, »skall hans sak skärskådas och han sedan straffas med avsättning eller på sin kropp och egendom, som hans oförstånd ‘ Lagtexten hos Johan Schmedeman: Kongl. Stadgar, Förordningar, Bref och Resolutioner ifrån Ähr 1528 in till 1701 angående Justitiae och Executions Ährenden, 1706. Angående källor och förarbeten till 1667 års sjölag se Åke Holmbäck: Studier i äldre sjörätt, U.U.A. 1926: 1 Juridik 2, s. 4 f.; Bo Palmgren: Återfunna förarbeten till 1667 års sjölag, SvJT 1960 s. 26 samt Erling Selvig: Forarbeidene til den svenske sjoloven av 1667, SvJT 1963 s. 284.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=