Kjell å Modéer också föranletts av de Moucherons bokauktion på försommaren 1664 är en intresseväckande tanke. Som redan Holmbäck och Almén visat kom auktionsförfarandet att få en betydligt ökad tillämpning vid mitten av 1660-talet. Ett exempel härpå är de regler om försäljning av i banken förfallna panter, som kom i anslutning till riksdagen i Stockholm den 6.7.1664. Genom denna författning reglerades de skilda formerna för försäljning av panterna beroende på om de bestod av fast egendom, eller guld, silver, andra metaller och kuranta köpmansvaror eller om de utgjordes av annat lösöre."*® Sammanfattningsvis kan konstateras, att man kring 1660-talets mitt upplever en kamp om auktionsmonopolet i Stockholm. I den mån förfarandet tidigare tillämpats har staden sedvanerättsligt kommit att ha detta om hand, men genom Generalfaktorikontorets privilegier 1662 ansåg sig kontoret istället ha erhållit denna rätt. Frågan kan sägas löst sedan Stockholms stad, efter kontorets upphörande 1669, år 1674 erhöll ett särskilt auktionsreglemente. I detta reglemente hade således envar att betjäna sig av stadens auktionsverk om han ville avyttra fast eller lös egendom genom offentlig auktion. Det har dock ifrågasatts om 1674 års auktionsordning innebar något exklusivt auktionsmonopol. Av ett K. brev till överståthållaren i Stockholm, daterat Narva 28.11.1700, framgår att rätten att förrätta auktioner »vid dess första inrättande varit lämnadt under privatorum disposition», och när det kommit att förfalla åter igen tagits upp år 1674 av tre namngivna personer »och med egen risiko administreradt».^® När Henrik de Moucheron bestämde sig för att anställa sin bokauktion våren 1664 synes han varken ha anlitat magistratens i Stockholm auktionsmän eller Generalfaktorikontoret. Katalogen ger uppfattningen att han själv svarat för auktionens anställande, låtit upprätta en förteckning av de böcker som skulle försäljas och också angivit de regler som skulle gälla för auktionen. I bokauktionskatalogen angav de Moucheron inledningsvis de regler, som skulle gälla för auktionen. Han redovisade dem på tre språk, latin, holländska och svenska. Det antyder, att auktionsförfarandet vid denna tid inte var så vanligt förekommande, att man kunde förutsätta att de presumtiva köparna var förtrogna med de villkor som gällde för försäljningen. Den första regeln, som angavs, sade att försäljningen skulle ske genom »upslagh åth den som mest biuder». Det var således en s.k. överbudsauktion, dvs. den form för auktion som först introducerades i Sverige.^* 140 J. Schmedeman: Justitiaewercket, Stockholm 1706, s. 337 ff. A. A. von Stiernman, a.a., Bd 3, s. 203 ff. Tore Almén: Om auktion I, s. 132. Almén, a.a., II, s. 66.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=