Stig Jägerskiöld holmar, fisken eller fiskeskär skulle gälla. I BB 17 kap. lämnades föreskrifter om skifte av bys fiskevatten. Skifte skulle nu ske efter byamål, ej efter tomt. Oskiftat fiskevatten stod till buds för dem, som ägde del däri. Envar delägare ägde skiftesvitsord. Tydligen har lagkommissionen haft en känsla av att man på fiskerättens område kunde möta stora svårigheter, om man reglerade ämnet med större fullständighet. Man har därför föredragit att överlåta åt rättspraxis att med ledning av sedvanerätt — även lokal sådan — träffa erfordeliga avgöranden. Lät man sedvana råda skulle förmodligen färre tvister uppkomma. Av intresse är att lagkommissionen icke ville införa en enhetlig regel om fiskerätten i de stora insjöarna. Man hade å ena sidan klart för sig att strandägarnas rätt här ej alltid var tillämplig. Men man hade ej överblick över rättsområdet i dess helhet. I ett förslag till JB hade ifråga om den vattenrätt, som tillkom by »vid sjöända» en reservation gjorts, så att det djupa vattnet ej skulle utgöra enskilt fiskevatten utan allmänning: »Thet äger för allom them som kring om siön boo allmännings fiske wara». Men vid förslagets granskning år 1715 fann kommissionen det bäst att låta stadgandet utgå, »emädan sådant kan förorsaka många tvister, och kommer det intet alltid an på diupaste watnet, uthan är bäst, att gamal wana och andre gode skäl wid sådane tillfälle gälla».Från de myndigheter, som granskat förslaget till JB, hade åtskilliga frågor ställts, som visade, att en lagreglering sannerligen ej var en lätt uppgift. Från Österbotten spordes sålunda, om allmänningsfiske verkligen kunde finnas i sjöar, där skifte ägt rum och gammal hävd förelåg; allmänningsfiske kunde, menade man här, blott finnas »wed hafsstränder, som ifrån bohlbyjarne aflägsne äbre».^** Från Gävleborg påpekades behovet av en precisering, »huru breed een sådan siö skall wara, somallmenningzwattn kan finnas uthi». Då lagverken i all sin ofullständighet, liksom de senmedeltida lagarna, slog fast strandägarens fiskerätt som huvudprincip, har man kunnat göra gällande att den nordiska rätten överlag godtagit denna. Särskilt har detta hävdats för svensk rätts del.^^ Fiskevattensutredningen förklarade sålunda (SOU 1939: 28, s. 31) att »inom de sedan äldsta tid till riket hörande landsdelarna rätten till sötvattensfisket tillkom strandägaren». Än längre gick Fiskerättskommittén, då den i förslag till fiskelag hävdade att 1734 års lag utgick »från den gamla nordiska rättsuppfattningen, att fisket utgör ett tillbehör till jordegendomen . . . Sedan gammalt har i vårt land den åskådningen varit rådande, att med äganderätt till strand följer fiskerätt •*® Sjögren, a.a. 3, s. 230. Jfr B. H. Dahlberg, Om strandäganderätten (1897) s. 40 ff. Sjögren, a.a. 7, s. 104, resp. s. 194. •'’* Jfr även G. Thulin, Historisk utveckling av den svenska skifteslagstiftningcn (1911) s. 226. 90
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=