Stig Jägerskiöli> förandet av i vart fall all mera värdefull fiskfångst i sötvatten till staten. Ständernas ekonomi- och kommersdeputation förklarade t.ex. i ett betänkande år 1727, att »de anseenlige Fiskerierne, äfwensom Metallerne, ifrån uhråldrige tijder warit för Regale ansedde».^^ En sådan utveckling bröts emellertid av lagkommissionen och 1734 års lag.^^ Dess visserligen ofullständiga reglering av fiskerätten utgår från att strandägarens rätt är huvudregel. Något fiskeregal nämnes överhuvudtaget ej. Troligen hade längre gående regalrättsanspråk kunnat beaktas, om enväldet varat längre. Men lagstiftaren skapade med BB 18 kap. ett skydd för konungens dels »enskilda fisken i saltsjön, större älvar, åar och strömmar och insjöar», dels allmänna fisken. De förra motsvaras av jordeboksfisken, medan de senare var fisken, som följde kronans äganderätt till lägenheter och havsbotten. De skulle alla bibehållas, oavsett uppkomst. Med dessa kungens enskilda fisken uppkom i Sverige en motsättning mellan kronans anspråk och strandägarnas strävan att genomföra lagens huvudregel om att fisket tillkom dem. Långt innan fysiokratiska och liberala åskådningar föranlett statsmakterna att i görligaste mån avveckla de många kronofiskena gjordes från jordägarehåll framställningar om ökat hänsynstagande till strandägarnas intresse av fisket i vattnen därutanför. I den svenska allmogens besvär vid 1720 års riksdag —efter enväldets fall — begärde ståndet sålunda att fisken, som tillhörde kronan eller annan men låg under en viss jordägares strand, skulle kunna tilläggas denna. Framställningen ansågs då ej kunna bifallas, enär annans rätt stod hindrande emellan. Regalrättten har emellertid intresse ur fiskets synpunkt ej blott därför att den innebar ett alternativ till strandägarerätten —och därmed utgjorde ett hinder mot enskild fiskerätt —utan även därför att den kunde utnyttjas till att skapa fri fiskerätt. Detta var till nytta främst för städernas borgerskap, som vid denna tid hade stora intressen i fiske; många städer har ju börjat som fiskelägen.^^ Merkantilismen ville gynna städerna. Danska medeltida källor betecknar t.ex. fisket som fritt för envar i kungens fjordar, sund och åar. Limfjorden kallades år 1488 kungens fria fiskevatten. Men den danska kronan upphörde att uppbära de avgifter för saltsjöfiske, som blivit »forstrandsrettens» egentliga innehåll. Alla danska medborgare ägde fri fiskerätt på det danska sjöterritoriet.Teorin om kungens äganderätt till havet övergavs; hans rätt är en höghetsrätt över sjöterritoriet. B. Ekeberg, Vattenregalet, s. 20. Se även SOU 1923: 58, s. 36. Se t.ex. I. Arvidsson, Spridda anteckningar om gävlefiskarnas forna fiskresor norrut. Svensk fiskeritidskr. 1924, s. 104 ff. A. S. 0RSTED, Haandbog over den danske og norske Lovkyndighed (1832) 4, s. 241. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=