Fiskerätt i Norden 85 strandägarerätt.^^ Under hela den här åsyftade perioden pågår en kamp mellan olika principer, mellan olika lösningar av rättspolitiska problem. De äger sin motsvarighet i andra strider, såsom i Sverige om skattebondens äganderätt, omde stora skogarna och omjakträtten. Vi kan konstatera att i 1500- och 1600-talens rättsåskådning en förkärlek för fri fiskerätt finnes. Pufendorff pläderar för en sådan rätt i andra vatten än särskilt anordnade fiskedammar. (De jure natura; et gentium IV, V, XI). För sin ståndpunkt har han funnit ett stöd i Dig. 41.2.3. p. 14. För den mcrkantilistiska statshushållningen synes mera reella skäl ha talat för samma princip. Från svenskt rättsområde föreligger ett belysande uttryck härför i en förordning av generalguvernören i Finland Per Brahe d.y. från år 1651. På ett fyndigt sätt har Brahe vänt sig mot de växande jordägareanspråken och förfäktat en friare fiskerätt ur allmän näringspolitisk synpunkt. Brahe åberopade sedvanerätt, som gav allmogen frihet till strömmingsfiske utanför annans strand, där åker och äng ej fanns. Denna sedvana stred visserligen mot Hälsingelagens huvudprincip, att »then ther äger landh han ägher strandh». Men »minnes slut, sedwana och bruk . . . (bör) för en fast Lag hållas . . . ock wara som man säija plägar, exceptio a Regula, een förhållningh ifrån en Allmän Lag». Detta överensstämde i föreliggande fall även bäst med rättvisa och allmän nytta. De som åberopade Hälsingelagens huvudregel ville nämligen »hela fördelen af Strömmings fiskafänget sig tilägna och pä det sättet sin nästa missunna, wiljandes honom undgå then gåfwa med hwilken Gudh thetta StorFurstendömet Finland, så nådeligen, rikeligen och öferflödigen wälsignar».^- Brahes tankegång påminner om den motsvarande argumentationen för en fri fiskerätt, som det danska enväldet förde i Norge i reskriptet den 23 april 1728; om allenast strandägaren ägde rätt till fiske, skulle detta i sä fall bli få människor till nytta. Den välsignelse havet kunde giva, skulle förkomma och stanna i havet, eftersomägarna av stranden icke var i stånd att taga och förvara allt som vid dylika fiskerier faller. Det vore bättre att envar fiskade den fisk havet ger och var den faller. Aven under Karl XI :s regering bekämpade den svenska konungamakten de framträngande strandägarekraven. Så inskred konungen 17 aug. 1688 till förmån för kustbornas strömmingsfiske. Strandägarerätten skulle alltjämt vara begränsad till vatten under åkrar och ängar på själva hemlandet, där byn var belägen. Frihetstidens ständer följde länge samma linje. G. Kisch, Deutschrechtliche Forschungen 5, (1932). Zur Geschichtc des Fischrcgals im Dcutschordens Gebicte. Brahes förordning tr. av Nikander, a.a. s. 61.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=