Stig Jägerskiöld I Norge är främst fråga om s.k. statsallmänningar.-® Under påverkan av den danska kameralistiken under 1700-talet uppfattades dessa som statsegendom, ehuru brukningsrätten tillkom de av bygdens befolkning, som driver »gårdsbruk» (om detta begrepp se NRt 1914, s. 35; 1923 II s. 298). Vidare förekommer bygdeallmänningar, i viss utsträckning från staten försålda allmänningar. Slutligen har även privatallmänningar funnits som av staten försålts till enskilda. I bägge fallen har bygdens nyttjanderätt bevarats; försäljningen medförde sålunda ej att objektet förlorade sin karaktär av allmänning. Dessa privatallmänningar är emellertid efter särskild lagstiftning skiftade mellan de enskilda ägarna och nyttjanderättshavarna. I den nyttjanderätt till allmänning, som finnes i Norge, ingår även fiskerätten (NL 5-11-1): »Alle fiskevand i Alminding maa bruges av hver der har lod udi og ikke til nogen i sasrdelished bortbygsles». Stadgandet har nu efterföljts av föreskrifter i fiskelagstiftningen och fjällagen. Denna regel har likväl inte hindrat att man i olika sammanhang har gjort gällande, att exklusiv fiskerätt uppkommit och ännu förefunnes i allmänningsvatten. I rättspraxis möter sådana krav, se G. Tank, Om almenningsvand i Gudbrandsdalen (Bygd og Bonde, 3, 1921). Kungarna har jämväl ansett sig äga rätt att upplåta fiskerätt eller fiskevatten i allmänningsvatten. I Sverige återigen har rätten utvecklats så, att en allmänning är ett rättssubjekt med egna förvaltningsorgan. Äldre sockenallmänningar har i de flesta fall upplösts, kvar finnas främst häradsallmänningar. Fiskerätten tillkommer här de fastigheter, som är delägare i allmänningen, vare sig denna är en häradsallmänning, en sockenallmänning eller en byallmänning.^® 84 2. Emot strandägarerätten kämpar emellertid den helt motsatta principen om fri fiskerätt. En utveckling i riktning mot fritt fiske främjades därav, att de dominerande rättsgrundsatserna på fiskets område i många främmande länder utformats annorlunda än i Norden med dess förkärlek för Se härom den omfångsrika norska litteraturen: L. M. B. Aubert, Bidrag till Kundskab om Almenningarne (1911); E. Hertzberg, Betasnkning om almenningsrettens historiske oprindelse og dens udvikling (1913); L. Rynning, Bidrag till Norsk almenningsrett I—II (1934); A. Schiefloe, Hovedlinjer i Norsk almenningsret (1955); O. SolnörDAL, Rettleiing i almenningslteren (1958); B. Berger, Synspunkter i almenningslaeren, (NRt 1959, s. 390 ff.); K. Robberstad, Eigendomsretten til statsalmenning (Stud. jur. nr 7, 1956); K. Meinich Olsen, Norsk almenningsret (1928); Motzfeldt, a.a. s. 112 ff. Om de svenska allmänningarna se bl.a. C. G. Ihrfors, Om häradsallmänningar (1916); Ä. Holmbäck, Studier över de svenska allmänningarnas historia (1930); E. ScHALLiNG, Allmänningar, Minnesskrift till 1734 års lag (1934); G. Nikander, Allmendewasser und -Wiese in den Dorfschaften von Schwedisch-österbotten (1938); B. LundBERG, Tröghbolag (1952). 29
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=