81 Fiskerätt i Norden Strävanden att vidga strandägarnas fiskerätt är även märkbara ifråga om fiske vid havskusterna, i saltvatten. De gav härvid upphov till märkliga rättskonstruktioner. Det finns uppenbarligen en stark strävan att söka förbehålla fisket för den, som äger stranden. I Bysanz hade sålunda kejsar Leo (886—911) upphävt den klassiska regeln att en fastighetsägare ej kan förbjuda annan att fiska framför hans strand (novella 56). Andra novellse ger jordägaren rätt att fiska med fast garn utanför sin strand (novella 57, 104).24 I nordisk rättsutveckling möter liknande tendenser. I Danmark hade kungamakten tidigt framställt regalrättsanspråk på »Forstranden», som även kunde avse fiske.^® Med tiden gav detta även upphov till vissa enskilda äganderättskonstruktioner, sommed de danska landskapens övergång till Sverige år 1658 även fått vikt för svensk rätt. Framför allt den danska adeln lyckades nämligen utverka undantag från regalrätten till förmån för ståndet eller för enskilda jordägare. Kristian III lovade sålunda i sin handfästning den 30 okt. 1536 (art. 11), att adeln skulle »nyde deres fri Fiskeri for deres egen Grund». Samtidigt tillförsäkrades adeln en viss rätt att bygga ålgårdar.“® Dessa föreskrifter av privilegienatur övergick därefter genom Köpenhamnska recessen 1547 och den stora Koldingska recessen (art. 31) till den allmänna lagstiftningen. Det förekom även att kungen överlät sin fiskerätt i »Forstranden» till enskilda strandägare (se t.ex. Vinding Kruse, Ejendomsretten 1, s. 420; Kancelliets brevboger 1, s. 220). Med Danske Lov (DL) (1683) 5-10-43 utsträcktes dock rätten att ha ålgård till envar. Reglerna om rätt att ha ålgårdar utgjorde en viktig begränsning av den fria fiskerätten i havet, föranledd av ålfiskets särskilda natur. En annan dylik begränsning kom i Danmark reglerna om fisket i den stora Limfjorden att utgöra, där registrerade fasta fiskeplatser kunde medgivas. Från en annan utgångspunkt har i första hand isländsk liksom norsk rätt men även svensk tillagt strandägare särskild rätt även till havsfiske. Rättsregler av dylik innebörd har byggt på den iakttagelsen, som långt senare föranlett en folkrättslig nybildning avseende kontinentalhyllan, nämligen att utanför den fasta marken vid kusten finnes ett vattenområde, där djupet är tämligen begränsat. Märkligt är att redan Grågås uppställer regler för havsfisket av innebörd att fiskerätten på områden, där vattendjupet ej är stort, tillhör strandägaren (1 b, s. 125; II s. 514). Stadgandet upprepas i Jonsbök. Reglerna synas erinra om kejsar Leos motsvarande lagstiftning. Jfr häromA. R.estad, Kongens stromme (1912) s. 12. Ombegreppet »Forstrand» se F. Vinding Kruse, Ejendomsretten 1 (1945), s. 330 ff. -® Se t.ex. L. V. Birck, Rigets Jordegods og Regalerne (1918).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=