Fiskerätt i Norden 79 Hälsingelagen slutligen — som i sin skrivna version hör till de senare lagverken men bygger på en mycket äldre tradition — rymmer grundsatsen: Envar skall »själv råda över sina fiskevatten» samt: »Den äger vatten, som äger land, omdet icke är med köp undantaget» (Byalagsbalken XIV). Stadgandet är visserligen i flera hänseenden svårtolkat." Det har likaväl ansetts grundläggande för den svenska och finländska fiskerättens utveckling till sen tid. Rättsreglerna om fiske, som utbildats i de nordiska landskapslagarna, övergår senare i de stora norska och svenska medeltida rikskodifikationerna. De preciseras i några fall ytterligare. Magnus Lagabötes landslag (1276) stadgar sålunda i VII: 48, att en markägare har rätt att förbjuda annan att fiska i hans vatten: »Hver eier vand og veidesteder (fiskesteder, fangststeder) foran sit land, de som har vxret fra gammel tid, hvis de ikke lovlig er frakommet. Vand skal rende slik som det har rendt fra gammel tid; ingen mand lede det av eller paa anden mands bo, hvis det ikke selv bryter . . . Nu om elv eller bxk render mellem folks boer og der er fisk i den, da eier hver av dem den halve (elv, bxk), hvis de eier saaledes jord til paa hver side. Men om elv eller bask render ret og bryter ikke paa nogens land, da gjore hver veidevél (fangstgrier) fra sit land, saaledes som han har gjort fra gammel tid (at fornu fare) . . . Ingen skal for en anden spilde eller forby fångst (veidi) der, hvor nogen har hat det fra gammel tid . . . Ingen skal fare i anden mands elv, med mindre han vil fiske for den, som eier elven . . . Ingen skal forby en anden hans fiskeplads foran sit land og ingen skal spilde en andens fiskeplads.» Här är rätten till stranden grunden till fiskerätt men även gammalt hävdande av fiskeplats kan ge rätt därtill. Magnus Erikssons landslag (c. 1350) anger principen för bys vattenrätt (BB 21): »Nu ligga två byar sidolångs med sjö eller sund; då skola de hava halva sjön var.» Byggningabalken 20 stadgar om »fiskeverk». Det förutsätter att fiskevatten är föremål för individuell äganderätt: Straff stadgas för den som gör åverkan i en annans fiskevatten, ävensom för den, som »lägger mjärde i en annans fiskeverk eller sänker ned det i en annans vatten, eller lägger nät eller far med eld och ljuster, eller ivad slags fiske han far», liksom för den som G. Hafström, Hälsingelagcn, i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. ** Flera tolkningsfrågor har intensivt dryftats i litteraturen. Avsåg stadgandet blott förhållandet mellan byar, eller även inom by, avser det allenast fisket eller även vatten och grund. Se bl.a. Dahlberg, Om strandeganderätten (1897); dens.. Till frågan om kronans vattenrätt (Ekon. tidskr. 1902); dens.. Till frågan om vattenregalet och 1697 års kvarnkommissioner (Ibid. 1905); G. Thulin, Historisk utveckling av den svenska skifteslagstiftningen (1911); Lagberedningens förslag till jordabalk 3 (1909) s. 145 ff. Magnus Lagabötes landslov, oversat av A. Taranger (1915).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=