73 Fiskerätt i Norden civilis, i verkligheten lett till alldeles andra resultat. Den fria tillägnelserätten hade i väsentliga hänseenden modifierats, kanske utplånats. Utgångspunkten för denna utveckling var makten över stranden. Den som vill fiska, behöver nyttja stranden för sitt näringsfång. Strandrätten, som även i nordisk rätt kom att spela en roll, var för den romerska av avgörande betydelse. Ifråga om sötvattensfiske blev väsentligt, att stränderna och vattendraget som sådant kunde vara föremål för äganderätt. För att fiska krävdes ett tillstånd, som kunde förknippas med avgift till jordägaren, även om fisken var »res communis omnium». Havet återigen uppfattades vanligen som fritt. Antonius Pius förklarade i ett reskript (Dig. 14, 1, 9, Volusius Marcianus) att han var herre över det fasta landet, medan Nomos var herre över havet (»Ego mén tou kosmou kyrios, ho dé nomos tes thalåsses»). Men även här blev med tiden strandrätten av betydelse. Stranden var väl — i princip — allmän, »res communis omnium». Men den var underkastad »imperium populi Romani» eller kejsarens imperium. Härav kunde man draga den slutsatsen, att byggande på stranden krävde tillstånd. Man har antagit, att detta kommit att innebära, att staten kunde mot avgift upplåta rätten att fiska vid havsstranden. Beläggen härför i källorna är dock icke många, ej heller lätttolkade (se t.ex. Dig. 43, 14, 1 §7). I vad mån dessa romerskrättsliga — icke enhetliga — regler influerat på de nordiska ländernas rättsutveckling, är ovisst. Det är dock möjligt att de regler om äganderätt till fiske och strand, som utbildas vid mitten av 1200-talet, kan ha påverkats därav, liksom senare regler om regalrätt och fri fiskerätt även har en bakgrund i rättstraditionen. När de nordiska ländernas rättsregler upptecknas under 1100-talet har redan en utveckling ägt rum, som inneburit vissa avsteg från allas rätt till fiske även om spår av detta äldre rättstillstånd finnes i de äldsta texterna."* Fri fiskerätt trängdes tillbaka till förmån för enskild eller i vissa fall kollektiv rätt till visst fiske. Grunden för en sådan rätt blir med tiden äganderätt till stranden. De nordiska medeltidslagarna kommer att präglas av denna princip. Det är emellertid av vikt att erinra om vad nyss sagts, att uteslutande rätt till fiske i första hand uppkommit i följd av bruk av fiskeplats allena, utan fastighetsrättsligt sammanhang. Denna iakttagelse är rättshistoriskt av intresse, därför att bedömningen av rätten till fiske kan vara avhängig härav. Man har nämligen, i vart fall i svensk rättspraxis, understundom antagit som visst att enskild äganderätt till vatten och fiske icke kan ha förelegat utan att på något sätt härledas från den statliga rättsordningen. ■* Omallmän fiskerätt i Gavlesjön se NJA 1894, s. 454.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=