Fiskerätt i Norden 71 I den mån fiske bedrives med redskap, som förutsätter utnyttjande av stranden, kan det te sig naturligt att fiskerätten anknytes till strandrätten. Äganderätten till marken så att säga förlänges ut i vattnet. Emellertid synes särskilt i äldsta tid fiskerätten först ha anknytits till stadigvarande nyttjande av viss fiskeplats och särskilt till anordningar, som där vidtagits till främjande av fiskfångsten. De faktiska förhållandena har emellertid även långt senare föranlett, att särskilda rättigheter till fiske — även i saltsjön —medgivits på grund av att fasta fiskeplatser upprättats; kända exempel härpå är de danska reglerna omålgårdar och fisket i Limfjorden. Däremot var det i äldre tid ej vanligt att fiskerätten anknöts till någon äganderätt till den sjö- eller havsbotten, som ligger under fiskevattnet. Sådana konstruktioner synas vara sentida. Under 1800-talet påverkas emellertid fastighetsrätten av strävanden — som ytterst torde ha sitt upphov i tysk-romerska konstruktioner — att konsolidera äganderätts- och fastighetsbegreppen. En följd härav blir att enbart fiskerätt —utan anknytning till strand eller sjöbotten —icke längre godtages inom rättsordningen. Till sist leder denna utveckling till att fiskerätt blir ett tillbehör till fastighet. Redan tidigt har fiskaliska synpunkter föranlett förbud att skilja fiske från fastighet. Näringsintressen föranledde att strandägarc tillädes förhandsrätt att arrendera annan tillkommande fiskerätt utanför hans strand (resolution på allmogens besvär 1720 § 30) och senare tillädes markägaren lösningsrätt till annan tillkommande fiskerätt i fastighetens vatten. Slutpunkten i denna utveckling är att fisket förklaras vara tillbehör till fast egendom. I Sverige blir detta fallet med lagen den 24 maj 1895 om vad som till fast egendomär att hänföra. Fiskesomen »välförvärvad rättighet» har oftaskyddats (jfr nedan s. 115). Från den skrivna rätten avvikande sedvanor beaktas i stor utsträckning (nedan s. 110). Det är därför tydligt, att rättshistorien har en betydande uppgift att klarlägga äldre tiders förhållanden. I rättspraxis har det i alla de nordiska länderna ej sällan visat sig vara av vikt att finna historiska utgångspunkter för lösning av de tvister, sombringats inför domstolar och andra myndigheter. Behovet av rättshistoriska studier på fiskerättens område kan styrkas med flera domar, där djupgående meningsskiljaktigheter visat sig föreligga om innebörden av det historiska materialet. Från svensk rättspraxis på fiskets område må särskilt nämnas de stora rättegångarna om kronans rätt till fiske i Norrlandsälvar —senast NJA 1967, s. 103 —och vid havskusterna. Rättshistorien är ett viktigt hjälpmedel, även om det är tydligt att dess Om det betydande fisket i Limfjorden se framförallt H. Rasmussen, Limfjordsfiskeriet for 1825 (1968). En äldre framställning är av Mourier, Nordisk Tidsskrift for Fiskeri 1, s. 219 ff. 2a
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=