Stig Jägerskiöld rörliga fiskarna som »res iiullius», var mans egendom. De kan svårligen vara föremål för egentlig äganderätt förrän efter fångsten. Detta är grunden för den klassiska romerska rättens regel att fiskerätt tillkommer envar. Konstruktionen är emellertid ej nödvändig. Jurister har argumenterat för en strandägarens uteslutande fiskerätt utifrån ett motsatt synsätt. Så gjorde i Sverige David Nehrman-Ehrenstråle år 1729 gällande, att »fiskefång . . . är . . . mycket inskränkt, så att man ej får fiska var man vet fisk finnes. Till att så mycket bättre förstå detta, måste man skilja fiskevatten från varandra, alldenstund fisken hålles som en del eller följd av själva fiskelägenheterna» (Inledning til Then Swenska lurisprudentiam Civilem, s. 137). Rättsligt fixerbart är då rätten att fånga fisk inom ett visst vattenområde. Dessutom har vissa begärliga djur hänsyn nog att tillbringa sitt liv på ett ställe, såsom ostronet lever och hummern och kräftan strävar att göra. Även fiskar har en benägenhet att hålla sig till bestämda platser, som kan tjäna till fångst och därmed bli värdefulla objekt för rättsliga anspråk. Särskilt vid hävdekonstruktioner är detta av betydelse, där en ofta uppställd förutsättning är att hävden avser ett avgränsat fångstställe (se t.ex. NJA 1878, s. 113). Fiskerätt kan emellertid ej blott utformas med hänsyn till djurens levnadssätt, utan även vara’beroende av fiskredskap. Den kan t.ex. avse endast ryssja, ej bottengarn; endast »vaerp» men ej »kilenot»; endast krok- eller dörjfiske. En strandägare kan vara berättigad att ha fasta ålgårdar men ej att fiska med ålryssjor. Vid tolkningen av äldre rättsregler kan det därför bli ett svårlöst problem, huruvida en medgiven eller sedvanerättsligt fastlagd rätt skall vara begränsad till fångst med dåtida redskap eller omfatta även sena tiders uppfinningar? Särskilt i norsk fiskerätt med dess starka inslag av sedvanerätt har sådana frågor varit aktuella, men de möter även i de övriga nordiska länderna. Så snart lagstiftaren anknyter rätten till fiske till visst eller vissa redskap, uppkommer nya problemomnärmare bestämning av dessa. Det är även att observera, att redan i de äldsta nordiska källorna en fri fiskerätt ej sällan är begränsad av förbud att använda vissa typer av fångstredskap eller att bruka dempå för andra skadligt sätt. Av särskild vikt var förbud att spärra av älvar och liknande vattendrag, förbud som ofta hade annan innebörd än fiskerättslig. Redan dessa korta anteckningar om de skiftande omständigheterna vid fiske torde förklara, varför rättsreglerna på detta område är så skiftande både tidsmässigt och lokalt.^ - O. Hasslöf, Om nordisk rätt till fiske i saltsjön s. 36 ff. Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings tidskrift (1938). Jfr det ovan sagda med det norska standardarbetet av U. A. Motzfeldt, Den norske Vasdragsrets historie (1900) s. 16 ff. 70
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=