1809 ÅRS REGERINGSFORM 63 vanemässig förskjutning» av grundlagsstadgandets innehåll till att täcka de socialförvaltningsrättsliga frihetsberövandena. Ett dylikt betraktelsesätt förefaller ohistoriskt. Det rätta, realistiska förhållandet synes vara, att dessa ingripandens karaktär av frihetsberövanden först så småningom — och som vi funnit, säkerligen fortfarande ingalunda helt konsekvent — har kommit att på allvar observeras. Synsättet har m.a.o. under utvecklingens gång blivit ett helt annat än vad fallet var 1809. Frågan om de socialförvaltningsrättsliga frihetsberövandenas förenlighet med GRF § 16 synes sålunda innebära något av en anakronism. Under de sista decennierna av GRF:s giltighetstid har förts en intensiv debatt angående en utbyggnad av rättssäkerhetsgarantierna inom socialförvaltningsrätten. I icke obetydlig utsträckning ha dylika önskemål också blivit tillgodosedda såväl organisatoriskt genom länsrätternas inrättande som genom olika detaljreformer på det materiella och formella planet. Icke sällan har i denna diskussion hänvisats till vår Magna Charta och till de rättsstatliga principer och krav, som stadgandet ansetts i olika hänseenden representera. Betraktas emellertid detta med det gryende 1800-talets ögon, inställer sig den reflexionen, att grundlagsbudet måste sägas utgöra ett bräckligt för att icke säga tveeggat svärd i kampen om ökad rättssäkerhet på det aktuella fältet. Argumentationen borde med denna bakgrund snarare ha förts fristående från GRF § 16 och dess idévärld. För den som i likhet med mig finner stävanden att höja rättskulturen inom socialförvaltningsrätten angelägna ter det sig dock tillfredsställande att kunna konstatera, att åberopandet av det vördnadsbjudande grundlagsstadgandet säkerligen icke saknat positiv betydelse i denna moderna, för dess genesis onekligen främmande reformdiskussion. Den bristande kännedomen om sistnämnda förhållande torde i icke föraktlig mån ha främjat stadgandets vitalitet. Vissa svårigheter torde emellertid, som det föregående utvisat, inställa sig, då GRF § 16 betraktas med en nutida syn på de socialförvaltningsrättsliga frihetsberövandena (och på den juridisk-tekniska innebörden av begreppet »döma»). I detta läge kan antingen en klar och svåröverkomlig konflikt noteras eller, som tidigare blivit belyst, olika konstruktioner tillgripas i syfte att överbrygga de noterade motsättningarna och därigenom skapa harmoni i rättssystemet. I det förra fallet har i konsekvensens intresse kunnat hävdas, att Konungen såsom lagstiftare (ensam eller tillsammans med riksdagen) borde ha avhållit sig från att medverka vid tillJfr Malmgren m. fl., tidigare a.a. 1971, s. 26. Genom den senaste reformen på området ha fr.o.m. 1 juli 1979 de tre länsdomstolarna länsrätt, länsskatterätt och fastighetstaxeringsrätt slagits samman till en domstol i varje län, benämnd länsrätt och numera betecknad som en allmän förvaltningsdomstol. Länsrätterna ha lösgjorts från det tidigare sambandet med länsstyrelserna och ha fått egna kanslier. 194 195
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=