Gunnar Bramstång 62 och judiciella ingripandena under tiden före och vid GRF:s tillkomst samt den därvidlag nyttjade terminologien bidraga till att kasta skarpare ljus över detta intrikata tolkningsspörsmål. Ett eventuellt skingrande av den terminologiska oklarheten utgör dock ingalunda någon ovillkorlig förutsättning för vissa andra, redan av denna undersökning motiverade och knappast alltför djärva slutsatser. Vad först begreppet »döma» beträffar torde sålunda kunna konstateras följande. Oberoende av svaret på frågan om den ursprungliga innebörden kan under GRF:s giltighetstid noteras en viss dominans för den framväxande uppfattningen, att en begränsning till de allmänna domstolarnas dömande funktion kommit att framstå såsom bäst förenlig med en objektiv tolkning av stadgandet. Denna inställning har resulterat i skilda resonemang och konstruktioner, varomnågot ytterligare i det följande. Dessförinnan må emellertid åtminstone en fast punkt kunna erbjudas den av uttrycken »personlig frihet», »fördärva» och »döma» måhända konfunderade och rådville läsaren. Beträffande de ovan redovisade motsvarigheterna till våra nuvarande socialförvaltningsrättsliga ingripanden torde redan denna ej i alla avseenden helt fullständiga undersökning giva vid handen, att någon motsättning i förhållande till GRF vid dess tillkomst aldrig kan antagas ha rått. I den mån dessa olikartade åtgärder på den framväxande socialrättens och angränsande politirättens områden ej principiellt voro att betrakta som en ren förmån för den enskilde (och därigenom på intet sätt kunnat anses innebära ett »fördärvande»), torde de dock genomgående ha varit fast förankrade i och motiverade av ett rådande naturrättsligt åskådningssätt. Med användning av en modern terminologi känns det frestande att rubricera detta läge som något av ett »socialt trygghetssystem»,^®^ uppburet av såväl samhälleliga som individuellt inriktade skyddsaspekter. Med den av undersökningen lämnade bakgrunden torde det knappast, som i doktrinen flerstädes påståtts, ha kunnat bli fråga om någon »sedDenna uppspaltning kan dock, historiskt sett, stundom framstå som något konstlad. Pä politirättens område må observeras, att 1885 års lösdrivarlag har upphävts och åtgärder mot ett asocialt, i praktiken synnerligen begränsat restklientel från 1 jan. 1965 lagts i allmän domstols hand genom den svårtillämpade och sällan nyttjade lagen 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (nr 450). Jfr Bertil Jarl, Erfarenheter vid tillämpningen av asocialitetslagen. Svensk Juristtidning 1967 s. 306 ff. samt min tidigare nämnda, mera ingående undersökning av samma lag och dess förhistoria i FT 1977 s. 96 ff. Asocialitetslagen föreslås i prop. 1979/80: 1, s. 50, upphävd med motivering, att denna i praktiken »inte längre tillämpas». A. prop. s. 508. Enligt min mening visade sig tillämpningssvårigheterna redan i begynnelsen och ingalunda först i ett senare skede. Jfr Yngve Adolphson, Svensk socialrätt — systematik och översikt», s. 18 f., i Svensk socialrätt, under redaktion av Yngve Adolphson, Uppsala 1969. 191 192 193
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=