1809 ÅRS REGERINGSFORM 59 »Var och en medlem i samhället är pliktig att gagna det allmänna med nyttig verksamhet: och skall ingen lösdrivare, landsstrykare eller lätting lidas, vare sig i stad eller på landet.» »Det kan», uttalar Eek, »med allt fog hävdas, att det tvång till antagande av tjänst eller fullgörande av arbete, som övades mot den, som icke ville arbeta och ej heller eljest kunde försörja sig, överhuvudtaget icke blivit uppfattat som ett ingrepp i den personliga friheten, så länge envars självförsörjningsplikt framstod som ett grundläggande, av elementära samhällsekonomiska krav förestavat bud.» Syftet med 1804 års förordning, nämligen att befordra den allmänna säkerheten och att »förmå dem, som missbruka sin frihet, att bliva gagneliga och bereda deras förbättring», skulle däremot innebära en motsättning i förhållande till GRF § 16. Eek finner sig emellertid under hänvisning till Hammarskjölds uttalande, att man blott hade ställt en ny princip i spetsen för en gammal lagstiftning utan att draga konsekvenserna därav, berättigad antaga, att denna motsättning icke var beaktad vid GRF:s tillkomst: »Den sextonde paragrafen i den nya regeringsformen formulerades på grundvalen av gammal tradition.» Om emellertid trots allt en motsättning varit observerad, torde, fortsätter Eek, denna dock ha ansetts vara mycket oväsentlig i belysning av de principer, som legat till grund för tidigare gällande lösdriverilagstiftning och som alltjämt måste ha varit bestämmande för den allmänna synen på lösdrivaringripandet. »I sådant fall kan man», heter det slutligen, »naturligtvis säga, att det sociala syftet med lösdrivaringripandet ansetts medföra dess förenlighet med RF § 16.» Fråga är emellertid, om denna som det vill synas föga lyckade konstruktion är erforderlig. Någon mera djupgående rätts- och idéhistorisk analys av försvarslöshetslagstiftningen — en i och för sig intressant och stimulerande uppgift —behöver i detta sammanhang ej presteras.Denna lag183 Cit. efter Eek, tidigare a.a. s. 37. 182 Jfr C. G. Hammarskjöld, Om Lösdrifvare och deras Behandling, företrädesvis 183 enligt Svensk Lag, Akademisk Afhandling, Lund 1866, s. 70. Se härvidlag min undersökning »Är den s.k. asocialitctslagcn en lyckad lagstiftningsprodukt?», FT 1977 s. 96 ff. Denna framställning synes dock i sammanhanget lämpligen böra kompletteras med reflexionen, att försvarslöshetslagstiftningen ej torde kunna tillfullo förstås utan beaktande av konungaederna och privilegiesystemet. Helt allmänt kan först konstateras, att då Konungen utfäste sig att bevara frälse, friheter och privilegier (orden »frälse» och »frihet» äro betydelsemässigt närliggande) innefattade löftet icke blott de omedelbara bärarna av dessa förmåner utan även, som det uttrycktes i Kristoffers landslag kap. 4 art. 7, »hwar thera hionom oc gotzom». Konungen fredade, försvarade och frälsade rike och folk, privilegierade och oprivilegierade. Genom rusttjänst i enlighet med Alsnö och Tälje stadgor (1280 resp. 1345) friade (»frälsade») frälsemännen sin jord frän skatt till Konungen och desslikes sina tjänare frän utskrivning till krigstjänst. Det inom lösdriverilagstiftningen ända fram till 1885 års lag grundläggande begreppet »laga försvar» betecknade ursprungligen det skydd mot utskrivning 184
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=