Gunnar Bramstång rättsliga åskådningen härflöto de naturliga rättigheterna ur »egenskapen af förnuftig och fulkomnbar varelse». Den sinnessjuke ägde visserligen »rätt» till vård men kunde med detta betraktelsesätt näppeligen göra anspråk på någon frihet i gärningar.^"^ De i 17- och 1800-talets begreppsvärld gängse uttryckssätten — och även, som det vill synas, åtskilligt av det grundläggande åskådningssättet —ha satt sin prägel på den nutida debatten om sinnessjukvårdens rättsliga reglering. Arvet från det »ömma hjärtats tidevarv» fortfarande påtagligt. En uppfattning om intagning å hospital och numera sinnessjukhus som ett allvarligt ingrepp i den »personliga friheten», ett administrativt frihetsberövande, ägnat att kringgärdas av rättssäkerhetsgarantier, som strikt böra iakttagas, möter emellertid tämligen tidigt och synes under detta århundrade gradvis ha vunnit terräng.Slutstenen i dessa strävanden markeras hittills av lagen 16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (nr 293). 58 är sålunda 178 VIII Intagning av lösdrivare å arbetsinrättning Eek har tämligen utförligt redogjort för den vid GRF:s tillkomst föreliggande lösdriverilagstiftningen. Till denna framställning må här hänvisas. Eek har kommit till den slutsatsen, att KB:s befogenhet enligt KF 27 febr. 1804 omallmänna arbetsställen för Svea och Göta Riken samt storfurstendömet Finland att till intagande i de genomförordningen inrättade speciella arbetsinrättningarna »döma» vissa kategorier av löst folk skulle utgöra »ett fall av frihetsberövande, som står i motsättning till RF § 16». Lösdrivaringripandet var nämligen här grundat på en annan princip än tidigare lagstiftning på området, nämligen på omsorgen om den allmänna säkerheten. Förut hade ingripandet motiverats med självförsörjningsplikten, fastslagen i inledningsorden till 1802 års värvningsstadga, där det heter: ''' Jfr Silverstolpe, Tal om Hufvudförcmålen att åsyfta vid Menniskans Moraliska Uppfostran, Sanning och Rättvisa; hållit vid nedläggande af Praesidium i Kongl. Vetenskaps-Akademien, den 3 Febr. 1802, Sthlm 1812, s. 2 f., där en viss jämförelse mellan djur och människor anställes. »Feck hon ej,» heter det om de senare, »framför dem alla, förmögenheten att utveckla sig sjelf; förmögenheten att handla med en vidsträckt frihet-, förmögenheten att skönja ett allmänt, genom sin storhet obestämdt föremål för sitt förstånd, sin verkning; förmögenheten att fullkomliga sin natur och förlyckliga sitt slägte?» Kurs. här. Jfr J.Kgerskiöld i FT 1955 s. 251. Jfr beträffande kravet på ökad rättssäkerhet allmänt SOU 1960: 19 s. 304 ff. Eek, tidigare a.a. s. 35 ff. 181 Betydelsen av denna grundsats för den svenska lösdriverilagstiftningen och den historiska kontinuiteten därvidlag understrykes av Birger Kjellson, Om lösdriveriets rättsliga karaktär, StvT 1920 s. 166 ff. 180 181 179 180
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=