1809 ÅRS REGERINGSFORM effektivt skydda sig mot sådana sinnessjuka, som på grund av farliga böjelser eller eljest vådliga tendenser utgjorde en fara för sig och sin omgivningd^* Även i förarbetena till sinnessjuklagen 19 sept, 1929 betonas kravet på skydd för den »personliga friheten» och vikten av att verksamheten »på ifrågavarande ömtåliga område omfattas med största möjliga förtroende»d^^ Starkast torde dock rättssäkerhetssynpunkter understrykas 1 motiven till nuvarande lag 16 juni 1966 om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med hänsyn till det ingrepp i den »personliga friheten» som intagning på mentalsjukhus innebure, och mot bakgrunden av den oklarhet som hade präglat tillämpningen av de (då) gällande lagreglerna, vore det enligt sinnessjuklagstiftningskommittén av väsentlig betydelse, att noggranna bestämmelser uppställdes för sådan intagning. Departementschefen tilläde bl.a., att de indikationer som skulle gälla för intagning på ansökan av annan än den sjuke borde utformas så, att tilllämpningen bleve så restriktiv som möjligt.I sammanhanget lämnades sålunda, vilket icke är särdeles vanligt förekommande, en viss rekommendation angående val av lagtolkningsstil.^"'* Sammanfattningsvis torde sålunda kunna konstateras, att grundlagsstiftarna med det då gängse åskådningssättet näppeligen haft anledning att finna förverkligandet av den dåtida humanitärt inriktade sociala målsättningen i fråga om sjukvård och fattigvård komma i någon strid med GRF § 16. Mest diskutabel ställer sig utan tvekan denna fråga vad beträffar intagning av sinnessjuka — och stundom även alkoholmissbrukare — på hospital. Att märka är emellertid, att intagning på sådana barmhärtighetsinrättningar principiellt betraktades som en förmån, vartill den sjuke ägde »rätt». Samhället åter ansågs vara förpliktat att bereda denna förmån med hänsyn såväl till den sjuke själv som stundom även till den allmänna säkerheten. Personlig frihet, d.v.s. frihet i gärningar, kroppslig handlingsfrihet, kunde dessutom ej gärna tillerkännas en person, hos vilken just »viljans verkningar, eller gerningarne» vittnade ombristande viljefrihet. Denna ofrihet bottnade enligt en i början av 1800-talet gängse moralfilosofisk och teologisk uppfattning ytterst i valet av det onda, alltså i synd.^’® Att märka är även, att enligt den av Silverstolpe anförda naturJfr SOU 1923: 74 s. 101 f. Kungl. prop. 1929: 87 s. 42. Kungl. prop. 1966: 53 s. 48, 158 och 171. Jfr såsom exempel från ett annat rättsområde Bramstång, Kommunerna och turistväsendet, Skrifter utgivna av Juridiska Föreningen i Lund nr 36, Teckomatorp 1980, s. 49. Jfr Eric Gadehus, Handbok i Medicinal-Lagfarenheten, Sthlm 1804, s. 279. Jfr beträffande den tyske psykiatern Heinroth som representant för denna åskådning B. Gadelius, tidigare a.a. 1913 s. 91 och samme författare i Nordisk Familjebok, 2 uppl., 11, Sthlm 1909. 57 176
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=