56 Gunnar Bramstång slutet av 1800-talet hävdade den för sin »individualistiska frihetskänsla» bekante godsägaren och riksdagsledamoten Alfred Bexell (1831—1900), att vid en viss enskild vårdanstalt för sinnessjuka överträdelser hade skett av intagningsbestämmelser, tillkomna för att skydda »personlig säkerhet och frihet».^®® Åtal mot vederbörande läkare anställdes här av JO under betonande av att hospitalsstadgan ej gave läkaren rätt att åsidosätta stadgade former vid patients intagning, även om läkaren ansåge dylik intagning ändamålsenlig från sjukvårdssynpunkt. Den allmänna meningen måste, uttalade JO vidare, känna sig oroad och tilliten till dessa sjukvårdsinrättningar måste försvagas, om den föreställningen vunne insteg, att de stadganden angående ifrågavarande sjukes vård, som efter omsorgsfull prövning blivit meddelade, icke behövde efterlevas utan kunde efter godtycke åsidosättas. Ställningstagandet överensstämmer väl med JO:s senare praxis.^®® Uttrycket »personlig frihet» möter ständigt med kraften av ett slagord i den animerade diskussion, som våren 1913 fördes i huvudstadspressen rörande hospitalsinternering.^^® Det faller sig sålunda helt naturligt, att departementschefen i ett anförande i statsrådet 12 sept. 1913 angående revision av dåvarande 1901 års sinnessjukstadga fann sig böra framhålla, att man måste taga i betraktande, att »det allmänna kravet vuxit på garantier mot obehörigt intrång i den personliga friheten». Den största omsorg borde alltså nedläggas på att skapa trygghet mot att den personliga friheten obehörigen kränktes. Detta den enskildes intresse måste dock vika för det allmänna intresset, att samhället måtte kunna taga i förvar och 16T Det citerade uttrycket kan återföras till konungaeden i Södermannalagen och Magnus Erikssons landslag samt har även intagits i 2 § 1719 och 1720 års regeringsformer. Denna dyrbara rättighet finge enligt C:s mening ej på den allmänna säkerhetens bekostnad åberopas till förmån för en »frid-förstörande vanvetting». Blott den fridsamme borde enligt detta åskådningssätt vara fredad från ingrepp. Jfr beträffande C. Svenskt Biografiskt Lexikon 7, Sthlm 1927, s. 228, där A. W. Gadolin uttalar: »Han gav i själva verket naturrätten ett mycket begränsat utrymme, och hans insikter i den svenska rättshistorien lämnade honom korrektiv mot naturrättens överdrifter, i det de läto honom skönja rättskontinuiteten och den positiva rättens evolutiva karaktär.» Svenska män och kvinnor 1. Bexells även av H. Rosengren i Svenskt Biografiskt Lexikon, 4, Sthlm 1924, accentuerade »motvilja mot allt tvång» samt »eruptiva hat mot allt, som stötte på våld och förtryck», förklarar måhända dennes i olika sammanhang markerade, kritiska hållning gentemot Hallands läns landstings räddningshem för vanartade gossar å Mäshult. Angående denna inrättning se H. Hoi mberg, Hallands läns landstings skyddshem å Mäshult 1880—1930, Varberg 1930. JO 1895 s. 11 ff. Jfr t.ex. ämbetsberättelserna 1960, 1961 och 1962. Beträffande senare praxis må hänvisas till JO 1966 s. 519 ff., 1968 s. 367 ff., 1969 s. 287 ff., i synnerhet s. 298, samt 1970 s. 265 ff. Se härom Alfred Petrén, Den sinnessjuke och samhället. Den personliga friheten, individens och samhällets skydd. Sthlm 1913. 168 169
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=