1809 ÅRS REGERINGSFORM 53 Tidigare har något hänvisats till Daniel Boethius’ naturrättslära, vartill ges anledning att återvända i det följande. Denne var sonsons son till prosten Jakob Boethius (1647—1718), som framfört vissa mot det karolinska enväldet riktade, dristiga anmärkningar och därför 1698 avsatts från prästämbetet samt dömts till döden. Sedan straffet förvandlats till livstids fängelse, avtjänades detta först å Nöteborgs och därefter å Viborgs fästning. På ansökan av Boethius’ hustru förordnade Karl XII år 1704 om dennes frigivande. Då Boethius icke ville mottaga en benådning, som kunde innebära ett erkännande av politiska förbrytelser, fördes han till Stockholm och insattes först på Danviken och sedan på »Barnhuset», till dess han genområdets åtgörande 1710 försattes på fri fot.*'^- Ett tämligen likartat, olyckligt prästöde antydes av Sigfrid Wieselgren, lämnar vissa upplysningar om Daniel Anander, 1681 komminister i Klara församling i Stockholm. Denne utgav 1683—85 i Wittenberg en latinsk skrift, Nova concionandi methodus non nova, vari det då övliga predikosättet skarpt klandrades. Arbetet väckte på sin tid stor uppmärksamhet. Anander ställdes inför konsistorium och avsattes 1687 för häftiga angrepp mot kyrkoordningen och prästeståndet samt den nyinrättade lånebanken, vilka uppretade hans förmän. En flerstädes lämnad uppgift,*'"’'* att Anander samma år skulle ha inspärrats såsom sinnesrubbad å Danvikens hospital, förmenar emellertid Wieselgren vara oriktig; åtminstone var denne ej där vid tiden för hustruns supplik. Denna hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta henne få sin sjuke man överförd från Barnhuset till Danviken, där hon lättare kunde sköta honom i hans sjukdom. Den 17 dec. 1690 bifölls hennes ansökan. Ytterligare må nämnas, att den såsom en av förgrundsfigurerna vid de dramatiska händelser i Stockholm 20 juni 1810, då riksmarskalken greve Axel von Fersen (1755—1810) misshandlades till döds, bemärkte löjtnanten mekanlkus Joel Herman Borg drabbades av sinnessvaghet några dagar innan förhör med honom skulle hållas. Han intogs på Danvikens hospital. Borg hade tidigare gjort gällande, att han varit en av »huvudmännen» vid upploppet. Det fanns, summerar Gardar Sahlberg, en och annan som undrade, om inte Borgs plötsliga galenskap var spelad.*5^ I sammanhanget må blott antydas dennes förbindelser såväl med den undersökande läkaren som med befattningshavare vid hospitalet samt, helt allmänt, viss anknytning till inflytelserika personer bland 1809 års män. J. H. Borg var väl att märka broder till Per Aron Borg (1776—1839), stiftare av det ir>3 som angripcs, samt »Bilder ur verkligheten», I, 6 uppl. Sthlm 1889, s. 151, varest bl.a. hävdas, att »de olyckliga, i stället för att skötas såsom patienter, behandlas såsom de gröfsta förbrytare». Danviks dårhus betecknas som »en skamfläck på Stockholms civiliserade samhälle»; oförklarligt säges det vara, att »generationer, under sitt framskridande på bildningens och upplysningens bana, så länge kunnat se och fördraga något sådant». *®- J. Helander i Nordisk Familjebok, 2 uppl., 3, Sthlm 1905. B. betecknas, säkerligen träffande, som »en lärd och själfständig man, som dock af sin aggressiva rättskänsla och våldsamma energi lät sig förledas att genombryta häfdvunna sociala former». Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar, Sthlm 1895, s. 153 61 not 1. *^'* Se Biografiskt lexikon samt artikel rörande A. av J. Helander i Nordisk Familjebok, 2 uppl., 1, Sthlm 1904. *®® Se närmare Gardar Sahlberg, Fersenska mordet. Hur kunde det hända?, Vänersborg 1974, s. 233 och 253. Jfr även Ture Nerman, Fersenska mordet, 4 uppl. Sthlm 1933, s. 340 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=