50 Gunnar Bramstång lagregler intogos och kvarhöllos. Man betraktade förfarandet ingalunda som ett frihetsberövande utan som ett tillvaratagande av den underåriges »rätt» genom att bereda denne förmånen av vård och uppfostran. Även vår första barnavårdslagstiftning 1902 vilade på naturrättslig grund och på den traditionella förmånsaspekten. Först under 1924 års barnavårdslags giltighetstid har en för detta åskådningssätt främmande uppfattning banat sig väg. Med detta senare synsätt är omhändertagande för skyddsuppfostran —jämlikt 29 § nuvarande 1960 års barnavårdslag »samhällsvård» — närmast att rubricera som ett administrativt frihetsberövande, som ansetts böra omgärdas av ett välutbyggt och hittills expanderande system av rättssäkerhetsgarantier. Den nyligen antagna lagen 19 juni 1980 med särskilda bestämmelser om vård av unga (nr 621), som träder i kraft 1 jan. 1982, måste härvidlag, i varje fall med tanke på ingripanderekvisitens mera elastiska formulering, anses markera en viss tillbakagång.139 VII. Intagning av sjuka och fattiga på hospital Enligt 1 § Kungl. Majrts förnyade förordning angående hospitals- och barnhusinrättningarna i riket 11 dec. 1766 kunde till intagande på hospital ifrågakomma tre grupper av »fattige nödlidande».I första hand borde intagas »Dårar, borttagne eller med oboteliga och smittosamma sjukdomar behäftade, hwilkas wistande ibland andre, är ohyggeligt eller skadeligt; och hwilka således ej på något sätt kunna förwärfwa sig annat af sina medborgare, än deras medlidande». Det förelåg beträffande detta första slag av »uslingar» ett trängande behov av deras förbättrande »i anseende til deras både för dem sjelfwa och deras medborgare wådeliga belägenhet». Den andra gruppen av nödlidande utgjordes bl.a. av ålderdomssvaga, kroniskt sjuka eller ofärdiga personer, som ej själva kunde förskaffa sig tillräckligt underhåll samt saknade anhöriga, som voro i stånd att vårda dem. Den tredje kategorien av nödlidande slutligen bestod av barn, vilka föräldrarna ej kunde försörja och som därför borde »med all ömhet wårdas, på det de med tiden måtte kunna blifwa nyttige medlemmar i det allmänna». Dessa barn borde intagas i de allmänna barnhusen. Hospitalsvårdens karaktär av en förmån kommer flerstädes till uttryck. Enbart »rätta nödlidande» finge ifrågakomma till intagning. (5 § 1766 års förnyade förordning.) Landshövdingarna ålades enligt 19 § 1734 års Jfr prop. 1979/80: 1 s. 580 ff. Socialutredningens bakomliggande tankekonstruktioner, överväganden och resonemang aro blottställda för kritik i åtskilliga betydelsefulla hänseenden; se Bramstång, Missbruk och hemfallenhet. Lund 1975, s. 202 ff. Modée VIII s. 7526 ff. Beträffande förfarandet vid intagning å hospital och barnhus jfr Eek, tidigare a.a. s. 33 ff. 139
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=