36 Gunnar Bramstång relativa precisering av skyddsområdet förändrar givetvis ej den ovan utvecklade, principiella betydelsen av begreppet »personlig frihet» men torde onekligen kunna sägas ha ökat Konungens handlingsfrihet i såväl lagtillämpnings- som lagstiftningssammanhang.®^ V. Lokutionen »lagligen förvunnenoch dömd» Som redan inledningsvis antytts, synes den inom doktrinen förhärskande meningen ha varit, att GRF § 16 enligt ordalydelsen krävde ett »närmast straffprocessuellt förfarande». »Förvunnen» betydde, uttalar Holm, »överbevisad om brott». Vederbörande skulle sålunda vara överbevisad och dömd för brott för att få fördärvas till livet, etc. Ordet »lagligen» innebure såväl att domstolsförfarandet skulle vara reglerat i enlighet med lag som att själva domen skulle stödja sig på lag.®'* Uppfattningen att »förvunnen» vore liktydigt med »överbevisad om brott» delas av Myrberg. »Vederbörande skulle sålunda», understryker denne med hänsyn till 1772 års regeringsform, »vara överbevisad och dömd för brott för att få fördärvas till liv, ära, lem och välfärd.» Han skulle vidare härför vara »lagligen» förvunnen och dömder, vilket innebure såväl att domstolsförfarandet skulle vara reglerat i enlighet med lag som att själva domen skulle stödja sig på lag.®^ Den av GRF § 16 omfattade »friheten i gerningar» skulle, som framgått, enligt stadgandets ordalydelse blott kunna hämmas genom en »dom». Doktrinen har, som något belysts, i allmänhet uppfattat termen »dömd» och de därtill i sammanhanget anslutande uttrycken som ett krav på domstols avgörande.®® Som Eek har uppmärksammat,®' användes emellertid tidigare uttrycket »döma» även vidsträckt inomadministrationen.^^ förfäktar Eek, »uppenbarligen» aldrig avsetts annat än frihetsberövanden av mera fullständig och varaktig art, icke varje begränsning av den personliga rörelsefriheten och icke heller varje kvarhållande. Med hänsyn till den ursprungliga innebörden av begreppet »personlig frihet» kan emellertid ståndpunkten synas en aning kategorisk. Visserligen ha C. A. Reuterskiöld, StvT 1897—99, s. 281 ff., och Stjernberg, StvT 1921, s. 7, velat förfäkta den uppfattningen, att GRF § 16 icke skulle rikta sig till Konungen såsom lagstiftare. Den härskande meningen torde dock vara, att stadgandet band Konungen i alla hans funktioner Jfr härvidlag Halvar G. F. Sundberg i FT 1945 s. 322, Israel Myrberg i StvT 1941 s. 297 ff. samt i synnerhet Stig Jägerskiöld, Mot riktar sig RF § 16?, Festskrift tillägnad Vilhelm Lundstedt, Uppsala 1947, s. 129 ff. Holm, tidigare a.a. s. 95. Jfr Eek, tidigare a.a. s. 27. Myrberg i StvT 1941, s. 319. Jfr även beträffande Halvar G. F. Sundbergs åsikt a.a. s. 318. 83 vem Jfr även den under not 1 anförda litteraturen. Tidigare a.a. s. 27 ff. Jfr även Wilhelm Uppström, öfversigt af den svenska processens historia, Sthlm 1884, s. 160 f. 86 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=