1809 ÅRS REGERINGSFORM 29 A. G. Silverstolpe låta sig beläggas, I april 1809 uppträdde exempelvis Silverstolpe som medlare vid en motsättning mellan G. Adlersparre och Järta, vilka f.ö. enligt Silverstolpe båda älskade »laglighet för Friheten^ lika som för Regerings-makten»F^ Som tidigare antytts, vill det synas som om Silverstolpe vid författandet av broschyren om den allmänna opinionens önskemål skulle ha rådgjort med bl.a. Järta.®® Att denne kan ha rådfrågats av Anders af Håkanson och sålunda »på något sätt bidragit» vid utarbetandet av dennes förslag ligger givetvis inom möjligheternas gräns.®^ Som en förmodan har i det föregående framkastats, att idén om »personlig frihet» måhända får betraktas som allmängods. Vad själva uttrycket beträffar finnes emellertid viss anledning till tvivel härvidlag; just denna sammansättning torde nämligen sällan ha nyttjats i svensk litteratur från årtiondena före GRF:s tillkomst. Det vill även, intressant nog, synas som om den närmast korresponderande termen »liberté personelle» skulle förekomma relativt sparsamt i fransk juridisk 1700- och 1800-talslitteratur. Av Dictionnaire national ou grand dictionnaire classique de la langue francaise (par M. Bescherelle-åiné, Paris 1846) framgår, att ifrågavarande term förekommer hos statsmannen och statsfilosofen Louis de Bonald (1754—1840), bekant bl.a. såsom förespråkare för legitimistiska och teokratiska grundsatser. Den term som eljest mestadels användes är »liberté individuelle»; bl,a. må hänvisas till Faustin-Adolphe Hélie, Les constitutions de la France, Paris 1879, s. 35.®^ På moderna franska jurister torde uttrycket »liberté personelle» göra ett något främmande intryck. Innan en koncentrerad sammanfattning rörande bakgrunden till införandet av uttrycket »personlig frihet» i GRF §16 presenteras, må ur kanslirådet Eric Bergstedts (1760—1829) till 1809 års konstitutionsutskott befordrade kritik av det Flåkansonska förslaget citeras följande: »Slutligen en anmärkning. Ligger väl i konstitution ett tillräckligt skydd för enskilt säkerhet, är der något som svarar emot engelska lagen Flabeas Corpus?» ®® Närmare a.a. s. 277. Jfr a.a. s. 283. Jfr Stjernquist, tidigare a.a. 1944, s. 31. ®- Jfr Jean Imbert, Histoire du droit privé, Paris 1972, s. 76, samt Henri Regnault, Manuel d’histoire du droit fran^ais. Paris 1941, s. 283. Beträffande användningen av uttrycket »individuell frihet» i svenskt språkbruk jfr Torsten Salén, Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och friheter, FT 1951, s. 1, samt Brita Skottsberg, tidigare a.a. s. 19. Nämnas må emellertid, att den italienska republikens författning 22 dec. 1947 i art. 13 första st. förkunnar, att »La libertå personale é inviolabile». Bo Westerhult, Medborgerliga fri- och rättigheter i vissa främmande länders författningar samt i Förenta nationernas förklaring och Europarådets konvention, SOU 1963: 19, Bil, 13, s. 257. 1809 års regeringsform, s. 88. 60
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=