Gunnar Bramstång lagmän, häradshövdingar m.fl. skulle så utses, att de kunde »undersåtarne, så väl fattige som rike, för våld och orätt fride och försvare och till lag och rätt fordre och förhielpe».) Vidare behövde riket styras, fredas (synonymt »fridas»), frälsas och försvaras. (Se 1719 och 1720 års regeringsformer, §§ 5 och 6, Konungaförsäkran 1751 och 1772, § 17, 1772 års regeringsform § 45 samt Förenings- och säkerhetsakt 1789, l:o. Enligt 1772 års regeringsform § 5 ägde Konungen »styra och råda, frälsa och beskydda borgom och landom».) Genom konungaeden och en däremot svarande tro- och huldhetsförsäkran från folkets sida slöts härskarfördraget, på vilket statsmyndigheten vilade. Som redan tidigare understrukits och belysts, äro de medeltida edsformulären en viktig och länge traditionsbevarande källa, varur senare rättighetsförklaringar njutit riklig näring, såväl i fråga om norm som form, d.v.s. i både idémässigt, materiellt, och språkligt, formellt, hänseende. Germansk uppfattning om möjligheterna att begränsa konungamakten löpte i det gryende 1200-talets England samman med idéer om kyrkans oberoende av samt påvestolens överhöghet över staten. Sålunda tillkom Magna Charta Libertatum —den nationella frihetens palladium —visserligen som ett resultat av de engelska baronernas (det världsliga frälsets) resning mot konung Johan »utan land» (1167—1216). Deras stridsstyrka, betecknande nog benämnd »Guds och den heliga kyrkans här», stod under ledning av Robert Fitzwalter, sedermera utsedd till en av det stora frihetsbrevets exekutorer. På upprorsmännens sida stod emellertid även prästerskåpet under ledning av den på den kraftfulle påven Innocentius III:s (1160—1216) tillskyndan valde ärkebiskopen av Canterbury Stephen Langton (d. 1228), vilken som ett av konungens ombud bemedlade uppgörelsen vid Runnymede 15 juni 1215, då frihetsbrevet (en form av konungaförsäkran) utfärdades, och som senare samma år bevistade det fjärde laterankonsiliet i Rom. Medeltidens allmänneliga kyrka har genomatt hävda sitt eget oberoende av staten starkt bidragit till att inom det västerländska kulturmedvetandet bereda utrymme åt idén om det religiösa livets självständighet och därigenom, allmänt sett, åt tanken på den enskildes intresse av viss handlingsfrihet i förhållande till statsmakten. Källorna till den medeltida statsrättsuppfattningen förmedlas icke minst genom den under förra delen av 1300-talet författade, berömda skriften »Um Styrilsi Kununga Ok Höfpinga», vars förebild var den av Thomas ab Aquinos lärjunge Egidius Romanus o. 1280 såsom »konungaspegel» för Filip den sköne av Frankrike författade skriften »De regimine principum». Författarskapet till Konungastyrelsen (utg. med latinska kommentarer av Johannes Schefferus 1669 och av Robert Geete 1878) har tillskrivits den lärde Linköpingsdekanen Philippus Ragvaldi av den östgötska Puke20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=