Karl xi och rådet 261 Med sikte på senare perioder bör avhandlingen också stimulera till fortsatt forskning efter mer komparativa linjer. Frågan om organisation och arbetsfördelning i råd och kansli förblev brännande och löstes först i samband med departementalreformen 1840, då statssekreterarna upphöjdes till ministrar och de gamla statsråden fick egna departement. Karl XII:s försök med sekreterarstyre blev inte långvarigt. Frihetstiden innebar en renässans för rådsmakten, och rådet avgjorde även mindre viktiga politiska ärenden i plenum. Men arbetet blev tungrott och rådet vände sig till riksdagen för att fä en mer genomförd arbetsdelning. Utvecklingen inomadministrationen gick mot en starkare specialisering, och denna slog också igenom under Gustav III som noggrant reglerade och fördelade rådets arbete på mindre avdelningar. Liljencrantz bekanta förslag till departementalreform stannade pä papperet, men 1789 utskildes justitieärendena från rådet genomtillkomsten av Högsta domstolen. Lövgren omtalar Karl XII:s experiment och hänvisar generellt till A. B. Carlssons avhandling om svensk centralförvaltning, men det är en gammal översikt (1913) och departementalreformens förhistoria har senare behandlats av andra forskare med en mer komparativ inriktning. Folke Almén som studerat arbetet i råd och konselj under Gustav III och Henrik Olsson som har behandlat ministerstyrelse- och kollegialprinciperna i svensk reformdebatt har bl.a. jämfört förhållandena under gustavianskt och karolinskt envälde samtidigt som de efterlyst forskning pä området, och Olsson har också diskuterat det utländska inflytandet på förvaltningsutvecklingen under olika perioder och särskilt för äldre tid framhållit betydelsen av Inhemsk praxis och »självutveckling». Periodisering och jämförelser präglar också forskningen om den juridiska ämbetsmannautbildningen och dess betydelse vid framväxten av en modern byråkrati och centralförvaltning under stormaktstid och envälde. Senast har Nils Runeby beskrivit de olika faserna i professlonaliseringen av ämbetsmännen, och med liknande metoder bör man också fullfölja studiet av arbetsformerna i råd och förvaltning. All modern byråkrati har gemensamma drag och specialisering och arbetsdelning är ett av de mest karakteristiska. Sven Anders Söderpalm Stockholms expansion 1634—1644, i: Studier och handlingar rörande Stockholms historia, II (1966) s 75 ff. Se även N. Herlitz, 1634 års regeringsform och vår tid. Nordisk administrativt tidsskrift 1934 s 177 ff och E. Hjärne, Från Vasatiden till Frihetstiden (1929) s 51 ff, 60 ff, statiskt och antimonarkiskt element i statslivet; detta hotade att reduceras till »ett enkelt juridiskt förhållande mellan några få huvudfaktorer, utrustade med var sina befogenheter (jura).» ® F. Almén, Gustav III och hans rådgivare 1772—89. Arbetssätt och meningsbrytningar i rådkammare och konseljer (1940) bl.a. s 107 f. H. Olsson, Ministerstyrelse — och kollegialprinciperna i svensk reformdiskussion 1812—40 (1934) s 29 ff, 34 ff, 429. Se även A. Forssell, Ministerier och kollegier. Studier i departementalreformens förhistoria till 1612 (1918). —D. Gaunt, Utbildning till statens tjänst (1975) och i anknytning till denne N. Runeby, Mandarinernas uppkomst. Framväxten av ett kompetensbestämt ämbetsmannastånd: en exempelsamling, i: Bördor, bönder, börd i 1600-talets Sverige (1979). Allmänt om byråkrati och arbetsdelning t.ex. M. Albrow, Byråkrati (1972) s 109, 112. Intern. Encykl. of the Social Sciences, vol. Ils298 f. uppfattar byråkratin och de nya arbetsformerna som ett som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=