Sven Anders Söderpalm 260 om Karl XII på justitietronen som utkom 1944 har Birger Wedberg i likhet med Lövgren studerat rådets arbetsformer och systematiskt genomgått protokollen i justitieärendena för åren 1697—1700.® Störst är serien för 1698, och Wedbergs resultat och iakttagelser ligger också helt i linje med Lövgrens. Wedberg beskriver arbetsfördelningen och visar med statistik hur närvaron vid sessionerna varierat med behovet av sakkunskap och andra omständigheter. Undersökningssituationerna 1698 och 1695 är också fullt jämförliga. Karl XI hade dött 1697 och Karl XII var nyss myndig, men tronskiftet hade ännu inte medfört nämnvärda förändringar i rådets sammansättning och arbetsformer. Av 20 riksråd från 1695 satt 15 fortfarande kvar, och i kärntruppen av ledande jurister märktes nu som tidigare Gabriel Falkenberg, Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt; både hos Lövgren och Wedberg är dessa i nämnd ordning med och toppar närvarostatistiken på andra, tredje och fjärde plats. Men trots att Wedberg på detta sätt föregriper förf. och kunnat användas för att verifiera hennes resultat omtalas han inte i avhandlingen. Han finns av någon orsak bara med i litteraturförteckningen och åberopas inte i text och noter. Må vara att Wedberg inte arbetar med samma stora apparat och går lika djupt i detaljer. Han borde ändå ha uppmärksammats. Som helhet var 1600-talet både i Sverige och andra europeiska länder en genombrottstid för moderna förvaltningsformer och strävan att skapa fasta ämbeten som ersättning för personligt inflytande och maktstrukturer av feodal typ. Sverige mottog starka impulser på området redan under Gustav II Adolf och Kristina. Sitt mest bekanta uttryck fick principen om en riktig och noggrann arbetsfördelning i 1634 års RF och dess bestämmelser om kollegial organisation i de centrala ämbetsverken, och Axel Oxenstierna såg också till att den genomfördes även i andra delar av förvaltningen. Så var bl.a. fallet 1 stadsförvaltningen i Stockholm, där magistraten omorganiserades så att den fick fyra borgmästare med var sitt ansvarsområde och tre rådmän som bisittare. 1626 tillkom en första stadga om ämbetsfördelning mellan borgmästarna i Stockholm, men det avgörande beslutet fattades av regeringen 1636 under Klas Flemings tid som överståthållare. Redan Odhner beskrev denna utveckling i stora drag 1 sin banbrytande avhandling om Sveriges inre historia under Kristinas förmyndare. Reformerna i huvudstaden har senast behandlats av Corin, och Lövgrens studie i rådets arbetsformer är en ny illustration till samma centrala linje i svensk 1600-talshlstoria.'^ ® B. Wedberg, Karl XII på justitietronen (1944) s 7—21. Jfr hans uppsats med samma namn i SvT 1942: 10 och även artikeln Karl XI som domare SvT 1944: 8, som båda är mer populärt hållna. Totalt redovisar Wedberg 157 protokoll från sessioner i justitieärenden dec. 1697—april 1700, och vid en jämförelse med Lövgrens uppgifter från 1695 (deltagandet i sammanträden i utrikes och inrikes publika mål inom parentes) får man följande närvarostatistik för de nämnda riksråden: 1695 (Lövgren s 120 tab. 28) 102 (17) 86 (19) 75 (10) Om kontinuiteten i rätt och förvaltning även Hjärne a.a. s 87 ff. W. Carlgren i StvT 1933 s 88. S. Kjöllerström, Karl XI och sockenstämman. StvT 1955 s 109 ff. " C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottning Christinas förmyndare (1865) s 135 ff, 186 ff, 265. Corin a.a. s 24 ff och dens. överståthållaren Klas Fleming och 1698 (Wedberg s 9) Falkenberg Gyldenstolpe Wallenstedt 82 64 57
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=