Karl xi och rådet 259 nyttjat Jägerskiölds arbete, och hon har inte heller använt sig av den rättshistoriska litteraturen om rådet som administrativ och dömande myndighet. Här är två äldre arbeten av Hugo Blomberg och Hjalmar Hammarskjöld absolut grundläggande, och om man kombinerar deras uppgifter om rådets organisation och arbetsformer med Jägerskiölds om hovrätten får man en bakgrund till förf:s framställning som man nu saknar. Reformplanerna som omfattade både råd och hovrätt gick långt tillbaka i tiden, och det var rådet som låg steget före i utvecklingen. Den nya organisationen i hovrätten byggde på synpunkter som ursprungligen framförts av Johan Nilsson Gyllenstierna (ej att förväxla med den mer kände Johan Jan Gyllenstierna) som \'ar vice president 1647—61 och president 1668—72, och i rådet hade drotsen Per Brahe behandlat motsvarande frågor som ett led i en allmän reform av det högre rättsväsendet; Brahe var drots i hela fyrtio år 1640—80 och i samma egenskap självskriven president i hovrätten fram till 1661 då arrangemanget upphörde. Gyllenstierna, som var starkt påverkad av tysk-romersk rätt och ville ha en divisionsindelning efter mönster av den tyska rikskammarrätten i Speier, tog upp frågan om en ny process- och arbetsordning första gången 1659 och återkom till samma ämne i ett anförande vid sin avgång 1672, men då hade arbetet 1 rådet redan omorganiserats. Pvådet hade länge övervägt olika åtgärder för att lätta arbetsbördan och skilja revision i rättegångssaker frän kammarsaker och administrativa besvärsmål. Pä 1630- och 40-talen diskuterades flera förslag att inrätta ett särskilt revislonskollegium (revisionsrätt), och det förekom att rådet behandlade kammarsaker och revlslonsmäl pä olika avdelningar. Vid tronskiftet 1660 försökte Brahe införa bestämmelser om divisionsindelning men framstöten misslyckades. Additamentet i regeringsformen förutsatte fortfarande revision genom samtliga riksråd, och det var först efter justitierevisionens inrättande som ärendena slutgiltigt fördelades på divisioner. Den 12 juli 1670 beslöt rådet på förslag av kanslern att fördela målen på två avdelningar om vardera fem riksråd med anknytning till respektive kollegier. Den ena divisionen skulle resolvera över justitiesaker, »de undantagandes som med en kungl. resolutions dom avhjälpas skola», medan den andra skulle handlägga privata suppliker som i många fall hade karaktären av administrativa besvärsmål; övriga riksråd skulle delta i handläggningen av allmänna angelägenheter. Särskilda instruktioner utfärdades och frän november 1670 finns det belägg för att rådet på en dag hållit dubbla sessioner.'’’ I praxis höll rådet som redan framgått inte särskilt härt på bestämmelserna. Gränserna för divisionernas kompetens var oklara och antalet ledamöter i avdelningarna skiftade. Men arbetsfördelningen som sådan var från 1670 en etablerad ordning och enväldet medförde inga större nyheter. Flera forskare har betonat kontinuiteten i lag och rättstillämpning under Karl XI, och i sin bok ® S. JÄGERSKIÖLD, Hovrätten 1654—1734, i: Svea hovrätt. Studier till 350-årsminnet (1964) s 134 s, 249 ff. W. Tham, Bidrag till svenska riksdagarnas och regeringsformernas historia från mitten av sjuttonde århundradet, II (1848) s 100 (spec, om beslutet 1670). H. Blomberg, Om Sveriges högsta domstols statsrättsliga ställning och kompetens, i: Uppsala universitets årsskrift 1880 avd. rätts- och statsvetenskaper s 29 ff. Hj. HammarSKjÖLD, Om inrättande av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt. Underdånigt betänkande (1907) s. 14 ff. Jfr B. Wedberg, Konungens högsta domstol 1789— 1809 (1922) s 1 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=