Sven Anders Söderpalm 258 och det var först efter mötet i Karlshamn sommaren 1681 som det blev någon riktig fart i verksamheten. 1682 blev konsistoriet både stiftsstyrelse och domstol i äktenskapsmål och samtidigt fick man en fast anställd notarie och protokollförare. Men som helhet var 80-taIet en uppbyggnadsperiod, och systemet med tillfälliga bisittare tillämpades så sent som 1693. Den politiskt viktiga korrespondensen fördes mellan biskopen, statssekreteraren och generalguvernören (jfr förf. s 91 f). Lindschöld övervakade den kyrkliga försvenskningen, och i samband med kj-rkliga utnämningar hade även general Ascheberg speciella befogenheter; alla sökande skulle kollationeras av generalguvernören, och i Skåne förbehöll sig kungen rätt att utnämna kyrkoherdar även i konsistoriella pastorat."* Mest kännbar blir bristen på kontakt med tidigare forskning och litteratur 1 de centrala kapitlen om rådet och dess arbetsformer (s 108—37). Undersökningen är i och för sig nyttig och väl genomförd. Den bygger på ett detaljerat studium av rådsprotokollen för 1695 och visar framförallt hur arbetet präglades av rationell arbetsdelning och specialisering. Närvaron i rådet varierar ofta stort från fråga till fråga. Ledamöterna deltog i överläggningarna 1 mån av sakkunskap och kom och gick under sittande sammanträde. Tydligt är också att kontakten mellan råd och förvaltning varit bättre under enväldet än som tidigare antagits. Alla ledamöter hade topposter i central- och provinsförvaltning, och många beslut föregicks av remisser till kollegierna; remissförfarandet behandlas i ett särskilt kapitel (s 125 ff). Men utnämningsärenden avgjordes av kungen utan råds hörande, och det måste vidare framhållas att undersökningen i huvudsak bygger på protokoll i justitieärenden; inte mindre än 119 av 139 hör till denna kategori (s 117) och resten gäller ärenden av typen »utrikes och inrikes publika» vars handläggning också präglades av juridiska arbetsvanor. Rådet var högsta domstol och överinstans även i administrativa besvärsmål, och det aktualiserar frågan om rättslivets enhet i äldre svensk politik och förvaltning. I hovrätterna lades under 1600-talet grunden till en professionell ämbetsmannautbildning, och rättsväsen och förvaltning gick hand i hand i allt arbete i regering och kollegier, men det är en aspekt på rådets organisation och verksamhet som förf. i alltför ringa grad beaktat. På en knapp sida (s 136) har hon diskuterat tänkbara orsaker och förebilder till systemet med arbetsfördelningen. Hon framhåller kravet på effektivitet och jämför också rådet med Svea hovrätt där man från 1683 arbetade på två divisioner för att klara arbetsbördan. Det var en reform med tyska och franska paralleller, och förf. tror också att man i det svenska rådet påverkats av det franska systemet med expertkonseljer sådant det utvecklades under Ludvig XIV. Uppgifterna om hovrätten bygger på Stig Jägerskiölds historik om denna, och för den svenska kännedomen om det franska konseljväsendet hänvisar hon till ett arbete av Sven Grauers. Men det är alltid svårt att avgöra om en förvaltningsform bygger på inhemsk tradition och erfarenhet eller har utländska förebilder. Ofta är det fråga om bådadera, och i det aktuella fallet har förf. inte satt in fenomenet med arbetsdelningen i sitt större svenska sammanhang. Sålunda har hon endast delvis ut- “* H. Pleijel, Svenska kyrkans historia. IV. 1680—1772 (1935) s 14 ff, 80 ff. Hj. Holmquist, Lunds domkapitels första svenska form, i: Skrifter tillägnade P. G. Eklund (1911). C. G. Weibull, Bidrag till Lunds domkapitels och dess arkivs historia. Historisk tidskrift för Skåneland. 4. 1910—13 s. 176 ff. G. Göransson, Canutus Hahn (1950) s 91—213 och passim; om kollationsrätten s 176 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=