Sven Anders Söderpalm 256 samband med beredning, föredragning och kontrasignering; frågan om »sekreterarväldet» och dess omfattning är ju central i debatten om enväldet. Förvaltningshistoriker som Nils Edén, A. B. Carlsson och Arne Munthe har gjort banbrytande insatser på sitt område men mycket återstår att göra. I inledningen (s 3 ff) har förf. definierat begreppen makt och inflytande med hänvisning till Robert Dahl och andra statsvetenskapliga auktoriteter som man under 70-talet vant sig att finna även i historiska avhandlingar. Men det är en ansats som inte fullföljs, och i den fortsatta framställningen saknar man också referenser till modern litteratur om byråkrati och organisationsutveckling; hur denna kunnat användas visar bl.a. Georg Aylmer i sina arbeten om ämbetsmän och centralförvaltning i England under Karl I och Cromwell.- Metoderna har istället helt och hållet anpassats för att lösa problem som sammanhänger med det speciella källäget i äldre tid. Förf. är arkivarie och det är också i den rent tekniska bearbetningen av ett stort och delvis ofullständigt källmaterial som hon visar sin styrka och ger goda prov på akribi och spårsinne. Arbetet har varit mycket tidskrävande, och bl.a. har handstilsanalys använts för att identifiera handläggarna i ärenden där påteckningar ombeslut och remiss är anonyma. Den egentliga undersökningen inleds med att förf. i ett mindre avsnitt (s 41— 73) studerar kanslitjänstemännens bruk av kontrasignation vid utfärdande av kungliga brev och resolutioner. Besluten var inte giltiga utan underskrift av statssekreterare, och bland historiker har det också funnits en tendens att av kontrasignationen dra slutsatser om sekreterarnas inflytande i olika frågor. Men förf. som undersökt ett mycket stort antal kontrasignerade brev visar övertygande att intet kan byggas på denna metod. 1661 års kansliordning fördelade ärendena på fyra sekreterare som skulle svara för var sitt geografiska område men så blev det inte i praxis. På 1680-talet hade de tyska och finska expeditionerna en mycket begränsad omfattning, och från slutet av 80-talet svarade inrikes statssekreterarna för en allt större del av underskrifterna (t.ex. s 57 tab. 13); utrikes statssekreteraren undertecknade en del brev, men de tyska och finska expeditionerna hade vid undersökningsperiodens slut upphört att fungera som självständigt kontrasignerande enheter. Kontrasignation är sålunda inget bevis för att sekreteraren faktiskt deltagit i ett beslutMed sin underskrift intygar han bara att det fattats i laga former. Det är ett negativt och på intet sätt överraskande resultat, men det är ändå bra att förf. röjt upp i gamla vanföreställningar. Viktigare är dock frågan om formerna för beredning och föredragning som behandlas i det tredje huvudavsnittet i avhandlingen (s 75—166). Det inleds med en undersökning av påtecknade resolutioner i brev och skrivelser till KM. Påteckningarna är anonyma och handstilsanalys har använts för att attribuera dem till föredragande sekreterare och experter. Materialet omfattar militära och ecklesiastika ärenden 1680—96 och för att få ett representativt urval med geografisk spridning har förf. undersökt tre brevserier från regementen (Svea livgarde, Kronobergs regemente, Nylands och Tavestehus kavalleriregemente) och två från domkapitel (Lund och Äbo). Av undersökningen framgår att remissförfarandet haft stor omfattning och att närmare hälften av alla militärärenden föredragits av krigsråd, regementschef eller annan militär expert (tab. 24 s 90). Resten har handlagts av inrikes statssekreteraren — Lindschöld och efter honom Wallensten och Piper — som också T.ex. G. E. Aylmer, The King’s Servants (1961) s 60 och passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=