Gunnar Bramstång Charles Louis de Secondat, baron de La Bréde och de Montesquieu (1689—1755), en av den franska upplysningstidens mest ryktbara politiska författare, tilldrog sig tidigt uppmärksamhet även i Sverige. Olof von Dalin, författare till Swenska friheten, skaldedikt i fyra sånger» (1742), var exempelvis påverkad av Montesquieu, vars arbete »Considerations sur les causes de la grandeur et de la decadence des romains» (1734) år 1755 översattes av Dalin eller på dennes föranstaltan av J. Roeding. Montesquieus storverk, L’esprit des lois (Lagarnas anda), utkom 1748. Olof von Dalin var som kronprins Gustafs lärare från 1750 lierad med hovpartiet, vars mål var att förskaffa konungamakten större inflytande. Partiets historiska betydelse ligger, uttalar en kännare av frihetstiden, L. Stavenow, »däruti, att det är den förste principielle målsmannen för den konstitutionella statsåskådningen, som ville bygga Sveriges författning på en verklig maktfördelning för att undvika såväl enväldets som mångväldets faror».-^ Denna teori låg bakom försöket till författningsrevision år 1769 med det tidigare nämnda förslaget till »akten om personlig säkerhet samt säkerhet om äganderätten». Omsorgen om den personliga säkerheten såsom en viktig ingrediens i ett system med maktbalans innebar förvisso för hovpartiet icke blott ett abstrakt program; för vissa av dess prominenta medlemmar medförde efterspelet till det misslyckade revolutionsförsöket 1756 nog så kännbara realiteter. Flera av hovpartiets främsta män fördes, redovisar Stavenow, på schavotten eller drevos i landsflykt. Till de förra hörde översten för livregementet till häst greve Erik Brahe, ehuru, påpekar samme författare, hans delaktighet i revolutionsförsöket ej kunde fullt bevisas.-^ Olof von Dalin, nära lierad med det Braheska hemmet, löpte viss risk att få dela dennes öde, men slapp undan med böter och förvisning från hovet. Straffet medförde bl.a., att Dalin avskedades från sin informatorsbefattning hos kronprinsen.^^ Åtskilligt mera vore visserligen att säga om en epok i vår historia, som ingalunda kan sägas ha inneburit någon rättssäkerhetens höjdpunkt. (Jfr GRF § 16 in fine samt 1772 års regeringsform § 16, som stadgade, att alla kommissioner, deputationer med domsrätt eller extraordinarie domstolar, hädanefter vore avskaffade, såsom befordringsmedel till envälde och ty16 Art. av L. S., Nordisk Familjebok, 2. uppl., 11, Sthlm 1909, under uppslagsordet »Hofpartiet». “ Art. av L. S. om Erik Brahe i Nordisk Familjebok, 2. uppl., 3, Sthlm 1905. Jfr även Erik Naumann i Svenskt Biografiskt Lexikon, 5, Sthlm 1925, beträffande Brahes i fängelset skrivna testamente, vari denne bl.a. uppmanade sin son att vara mån om »frihetens och lagens bestånd». Ytterligare må hänvisas till ett populariserat reportage av Gardar Sahlberg, Mera makt åt kungen — Revolutionsförsöket 1756, Sthlm 1976. Jfr beträffande de s.k. kalottpredikningarna m.m. Lennart Breitholtz, Den äldre upplysningen, i E. N. Tigerstedt m.fl.. Ny illustrerad svensk litteraturhistoria. Andra delen, Sthlm 1956, s. 112 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=