Gösta åqvist mellan parterna. Sådan förlikning måste dock äga rum innan skeppet har återkommit till hembygden, då i motsatt fall brottet faller under landets lag. I detta hänseende finns emellertid likartade bestämmelser i de två övriga svealagarna VmL och HL trots att dessa inte innehålla några andra bestämmelser av rodarättsnatur än en antydan i företalen om att konungabalkarna i dessa lagar även avhandla rodarätt. Förlikningsstadgandet i VmL finns i M25 § 4 och gäller brott utanför Stockholm ifråga om dråp, hugg eller tjuvnad. Att det här rör sig om ledungståg framgår av att förlikningen skall ske med styreman, stambon och håsätarna. I varje fall stambo kan knappast tänkas på annat än ett ledungsskepp. Motsvarande stadgande i HL återfinns i KgB 9 § 2. Av Holmbäck— Wessén har bestämmelsen tolkats som ett starkt sammandrag av rodarätten i UL KgB 11 § 1.^®^ Detta låter väl säga sig men fråga är om inte i bestämmelsen ligger en hänvisning till att även de som lyda under HL är underkastade rodarätten. Av dessa stadganden framgår alltså att de landskap för vilka LJL, SdmL, VmL och HL gällde, voro underkastade en och samma rodarätt, nämligen den som finns angiven i UL och SdmL. Sinsemellan företer dessa två lagars rodarätt en viss formell skillnad medan det materiella innehållet är detsamma. De ledungspliktiga svearna ha sålunda lytt under gemensam rätt vid sina sjötåg, när konungen har utbjudit ledung och skeppen kommit utom vård och vaka. Trots lokala skillnader i rättsuppfattning, som kan ha rått vid den fredliga samlevnaden i land, har man alltså kunnat upprätthålla en för alla män gemensam stridsrätt, när ledungsflottan går utanför kusten under befäl av konungen eller den han förordnat som sin ställföreträdare. Hur långt tillbaka som denna stridsrätt sträcker sig är givetvis omöjligt att med stöd av något hittills känt källmaterial avgöra. Man kan endast ana att en sådan ordning kan ha rått redan i de avlägsna tider, då man tagit vårt land i besittning för bebyggelse och uppodling men stora befolkningsgrupper fortfarande fann sin utkomst på havet som sjökungar, kolonisatörer av andra land eller bedrev handel på avlägsna länder. I och med att innehållet i rodarätten klarlagts kan man också påstå att man funnit förklaringen till beteckningen ropa rost och liknande ortografier. Ordet innebär vad innehållet i lagstiftningen ger vid handen, nämligen helt enkelt rätt som råder under ledungståg till sjöss, vilket med modern juridisk terminologi skulle kunna anges som specialstraffrätt till Hjärne Bjärköarätt och ledungsrätt i Land och ledung ss. 38—42 har om detta stadgande en helt annan uppfattning i det han menar att stadgandet gäller alla skepp. Att som Holmbäck—Wessén, SLL tredje serien s. 300, not 49, se ett starkt sammandrag av bestämmelser i en helt annan lag är näppeligen möjligt. 198 161 162
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=